I december förra året körde riksdagsoppositionen över alliansen och beslutade att regeringskansliet skulle bantas med 300 miljoner kronor. Anledningen var att kansliets omfång hade svällt och helt enkelt kostade för mycket.
Statsminister Fredrik Reinfeldt var irriterad, inte minst för att oppositionen agerade som om sparbetinget inte skulle få några betydande konsekvenser. Dagen efter kammarens beslut meddelade utrikesminister Carl Bildt till Ekot (10/12) vilka följderna skulle bli för UD: "Nu får vi ta fram en lista på ett tiotal ambassader som måste läggas ned. Tyvärr."
I vår har det talats om framför allt fyra nedlagda ambassader, de i Hanoi, Kuala Lumpur, Buenos Aires och Luanda. Socialdemokraterna kallade Bildts besked för skrämseltaktik, besparingarna var menade att göras på hemmaplan.
Skrämseltaktik eller inte, det fungerade. Redan i april sade Urban Ahlin, utrikespolitisk talesperson, att Socialdemokraterna ville ge tillbaka 50 miljoner av besparingarna för att rädda ambassaderna. I tisdags kom beskedet att S kommit överens med regeringen om att återföra samtliga 300 miljoner.
Huruvida det var en socialdemokratisk kovändning eller inte, beror förstås på vem man frågar. Partiledare Håkan Juholt vill, sin vana trogen, få det till att det är hans parti som står för den ansvarsfulla insikten att tillvarata svenska intressen utomlands och värna svensk exportindustri genom att återuppliva ambassaderna. "Det är en utsträckt hand till regeringen", sammanfattade han.
Sanningen är väl den att oppositionen inte insåg vilka följderna skulle bli. En åtstramning av det svulstiga regeringskansliet var i och för sig ingen högtflygande tanke. Att statsapparaten inte växer okontrollerat är viktigt att iaktta, inte minst eftersom det är skattebetalarna som försörjer den. Men när regeringen meddelade att den största besparingen skulle ske på UD insåg Socialdemokraterna misstaget, som nu ser ut att kunna åtgärdas innan alltför stor skada är skedd.
Statsministern verkar också villig att fatta S-ledarens hand, i hopp om fler överenskommelser. Kanske är det inledningen på en period mer präglad av samförstånd över blockgränsen som vi ser? Socialdemokraterna vet vad det innebär att regera i minoritet, men den här mandatperiodens första år har innehållit mycket pajkastning och fingerpekande. Inte minst gällande vem som har tagit stöd av Sverigedemokraterna i vilka frågor.
Det har många gånger varit en destruktiv arbetsmiljö, för regeringen och för riksdagen. Ett mildare samtalsklimat kommer förmodligen att bli politiskt mer fruktbart, om siktet är inställt på överenskommelser mellan regeringen och Socialdemokraterna i vissa frågor, Miljöpartiet i andra där det är mer lämpligt.