På gårdagens DN Debatt tog universitetslektorerna i statsvetenskap vid Lunds universitet, Mikael Sundström och Malena Rosén Sundström, åter upp tråden. De vill både tona ned och lyfta fram betydelsen av en ny partiledare för Centern.
Någon frälsning opinionsmässigt ska man inte vänta sig, menar statsvetarna. Samtidigt betonar de hur mycket kandidaterna skiljer sig åt politiskt och vad dessa skillnader kommer att innebära för partiets framtid beroende på vem som blir vald.
Anna-Karin Hatt är socialliberalen som sannolikt kan hålla kvar de vänsterorienterade centerpartisterna, men knappast locka alliansväljare från Moderaterna till Centern. Det kan däremot Annie Johansson lyckas med, samtidigt som hennes högerprofil kan skrämma väljare över skranket till Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. Med Anders W Jonsson finns risk för status quo, enligt Sundström och Sundström. Med Centerns nedåtgående trend finns inget som tyder på att det skulle vara en vinnande strategi.
Ingen argumenterar nog emot att det är ett viktigt, men svårt val centerpartisterna står inför. Annie Johansson får dock ses som favorit.
Viktigast av allt är att Centerpartiet står fast vid sin öppna och renhåriga valprocess - en kandidat ska väljas, inte två ratas. Centerpartisterna ute i distrikten och ombuden på stämman ska vara delaktiga, inte förbisedda.
En annan uppfriskande skillnad jämfört med det krumbuktande hemlighetsmakeriet á la S, är att Centern inte uppvisar några hämmande könskomplex. Att Maud Olofsson lett partiet i tio år talar vare sig för eller emot att en kvinna - eller en man - tar över. Därmed visar Centerpartiet en mognad i jämställdhetsdebatten: Kompetensen, inte könet, är det som avgör.