Få har upplevt denna möjlighet som ett steg bakåt i utvecklingen.
Om en vecka börjar också de numera privatiserade apoteken att skylta om från de välbekanta Apoteketskyltarna till sina egna. Allmänheten kommer att bekanta sig med namn som Kronans Droghandel, Apoteket Hjärtat och Medstop.
När man talar med vänner av statliga monopol får man ofta intrycket att apoteksmonopolet skulle vara någonting självklart, med en lång framgångsrik historia på nacken. I själva verket är apoteksmonopolet ett ganska nytt påfund. Sverige har haft privata apotek sedan 1500-talet. Först 1970 förstatligades apoteksväsendet och Apoteket AB, eller Apoteksbolaget som det hette då, fick monopol på läkemedelsförsäljningen. Detta skedde i kölvattnet av vänsteruppsvinget 1968, under socialdemokratins allra radikalaste reformperiod, då Sverige skulle göras om till ett socialistiskt mönstersamhälle. En utveckling som fick sin kulmen i och med löntagarfonderna. Det är i ljuset av detta, som en rest av ett misslyckat samhällsexperiment som det statliga apoteksmonopolet måste ses.
Många äldre minns tiden före apoteksmonopolen som en tid med bättre tillgänglighet, längre öppettider och kunnigare personal på apoteken. Att försämringarna hänger samman med socialiseringen borde vara ställt utom tvivel. Bara en jämförelse med övriga Europa - Sverige är det enda europeiska land som har apoteksmonopol - ger vid handen att medan det går 4 000 invånare per europeiskt apotek går det hela 10 700 på varje svenskt. I Norge har man sett en fördubbling av antalet apotek sedan man avreglerade apoteksväsendet där för snart tio år sedan.
Kritik som har framförts mot avskaffandet av monopolet har ofta handlat om att den skett på ett sätt som gynnat stora aktörer framför småföretagare. Till exempel är det obligatoriska datasystemet så dyrt att initialkostnaderna skrämmer enskilda apotekare från att starta eget. Kanske hade man kunnat komma runt detta genom subventioner för små aktörer. Invändningarna mot hur genomförandet gått till är dock inga skäl att behålla det statliga monopolet på läkemedelsförsäljning.
Argumenten mot avregleringen är således få och ekar ihåliga.
Snarast tycks det vara av nostalgiska skäl man vill hålla fast vid ett monopol som i stort sett bara medfört försämringar för kunderna. Men då handlar det nog främst om nostalgi kring en skingrad socialistisk drömbild än om en verklig kärlek till de statliga apoteken. De är förmodligen inte många som i framtiden kommer att drömma sig tillbaka till tiden då man var hänvisad till glest utspridda, statliga apotek med snäva öppettider för att köpa receptfria läkemedel.