I går startades något i dubbel mening explosivt. En gemensam militärövning mellan Kina och Ryssland, inkluderandes 10 000 soldater från armén, marinen och flyget. Den första i sitt slag någonsin mellan de båda länderna.
Vi brukar envist hänvisa till den kinesiska utvecklingen här på Correns ledarsida, även när det handlar om östgötaaffärer. Anledningen är att det inte går att bortse från Kinas växande ekonomiska inflytande i världen och att den påverkar även oss. Men gårdagens händelse visar alltför väl att det också handlar om säkerhetspolitik. Redan förra månaden antog de båda länderna en gemensam deklaration i vilken de fördömde västvärldens strävan att sprida mänskliga rättigheter, och sade att sådant måste sättas i relation till varje lands egna traditioner. Det var framför all riktat mot USA.
Flera har frågat sig hur den kommande relationen mellan den nu förhärskande stormakten USA och den kommande stormakten Kina kommer att gestalta sig. Än så länge hänger frågan om de är naturliga vänner eller fiender i luften. Åtminstone officiellt. Bakom departementsdörrarna i de båda länderna formuleras dock strategier som är starkt fokuserade på fiendealternativet.
I en färsk Pentagonrapport varnas den amerikanska kongressen för Kinas militära upprustning. Man uppskattar att Kinas försvarsutgifter är två till tre gånger så höga som Peking påstår. Enligt beräkningarna är Kinas dolda militära budget i år 90 miljarder dollar, vilket gör landet till världen tredje största militärmakt efter USA och Ryssland. I rapporten noteras att Kina alltjämt fortsätter att upprusta trots att landet inte är hotat från något håll.
Att Kina nu slår sina påsar -- eller rättare sagt stridsvagnar -- ihop med Ryssland gör ju inte heller bilden angenämare för amerikanska analytiker. En del debattörer hävdar att USA satt in kikarsiktet på Kina för länge sedan, i bister förvissning om ett oundvikligt nytt kallt krig.
För närvarande är konkurrensen enbart ekonomisk. Kinas stora innehav av amerikanska statsobligationer och globala uppköp av oljefyndigheter är direkta utmaningar mot USA. Men det är viktigt att se helheten. Precis som under det kalla kriget hänger ekonomi och politik ihop. Och Sverige är en del av detta spel, oavsett om vi vill eller inte. Med vårt medlemskap i EU är vi än mer inblandade än vad vi var under det gamla Sovjets tid. Konflikten kring textilkvoterna är bara ett exempel. Kinas nya allians med vår östersjögranne Ryssland understryker vårt behov av att vara uppmärksamma på denna nya globala rörelse.
Kina kommer med all säkerhet bli en fruktansvärd ekonomisk konkurrent som kommer tvinga västvärlden till smärtsamma förändringar. Den utvecklingen ter sig närmast obeveklig. Men frågan är om landet också kommer orsaka en global säkerhetspolitisk instabilitet. Där står fortfarande hoppet till en kommande demokratisk utveckling i Kina. I den mån vi kan bidra till en sådan måste vi göra det.