I gårdagens partiledardebatt framträdde inte bara den politiskaslagordning som av allt att döma kommer att finnas fram till nästa val,utan också en ny balans i styrkeförhållandena. Inget av detta talar föratt Göran Persson fortsätter som statsminister efter 2006.
Tidigare hade ju de borgerliga velat skjuta upp debatten medhänvisning till Asienkatastrofen. De såg framför sig hur Persson, nyssåterkommen efter sin Thailandsresa, landsfaderligt skulle stiga fram italarstolen och mana till nationell samling i denna tid av sorg. Ochall oppositionell kritik skulle te sig opassande. Persson delade heltdenna analys och vägrade flytta datumet för debatten.
Men, som en brittisk statsman en gång sade om politik: det oväntadehänder. Plötsligt några dagar efter nyår förändrades i ett slagopinionsklimatet i Sverige när de borgerliga bestämde sig för att detfick vara slut på den politiska borgfreden. Och Persson och hansfögderi blev föremål för en stark kanaliserad frustration över hur illakrisen hade hanterats. Asienkatastrofen förvandlades från att vara enpotentiell statsmannachans för Persson till att bli en av de värstapolitiska stormarna han haft att hantera. Persson har fått erfara hurhans regeringsförmåga, det som brukat vara hans trumfkort, i ställetblivit en sårbar flank.
Det var därför inte förvånande att han, då han väl klivit upp italarstolen, genast förklarade att det där med flodvågen hade klaratsav i debatten dagen innan och att det fanns många andra viktiga frågoratt diskutera.
Men naturligtvis snurrade det kring just Asienkrisen och Perssonseget beteende. Varför bad han inte svenska folket om ursäkt? Nej, deträckte med att kons-tatera att misstag hade begåtts, menadestatsministern, och för övrigt är det bäst att invänta kommissionensutlåtande innan man fördelar skuld hit och dit. Persson använde -- inteoväntat -- en stor del av debatten till att hitta flyktvägar undanskuldfrågan.
Och naturligtvis hamrade de borgerliga på. Och som Persson mycketriktigt konstaterade verkade en viss arbetsfördelning ha gjorts upp.Fredrik Reinfeldt var saklig och statsmannamässig medan Lars Leijonborgdundrade om socialdemokratiskt vanstyre och maktmissbruk.
En viss föraning om den hätskhet som kan komma att prägla denkommande politiska debatten gavs av replikskiftet mellan Persson ochLeijonborg. Persson gick till direkt personangrepp och förklarade attdet uppenbarligen är så att "Lars Leijonborg ska dra runt dynghögen somen gång Spiro Agnew gjorde åt Richard Nixon". Vänd direkt motfolkpartiledaren avfärdade han denne vidare i närmast hånfulla ordalag.Och i övrigt tog Persson -- i uppenbart samarbete med miljöpartietsPeter Eriksson -- varje tillfälle att försöka slå in kilar mellan deborgerliga. Men med ytterst begränsad framgång, sett till svenskpolitiks normalläge.
Slagordningen som ställdes upp i går och som vi sannolikt kommer attfå se fram till nästa val är intressant. På den borgerliga kanten äralla partierna snyggt uppställda med delvis överenskomna uppgifter. Påvänsterkanten befinner sig vänsterpartiet för sig självt, ochförmodligen splittrat före valet. Och kvar som ett slags enhet finnsGöran Persson sida vid sida med Peter Eriksson. En tänkt kommandetvåpartiregering.
Perssons tanke är att efterlikna den tyska bilden av en trygg ochregeringskompetent socialdemokrati som står för ordning, och som gårpar i par med ett miljöparti som representerar idealismen. Men det gårinte riktigt i Sverige. I den mån Persson någonsin varit en symbol förduglighet har den karman gått förlorad under de senaste veckorna. Ochmiljöpartiet är idealistiska till den grad att de löper stor risk attåka ur riksdagen kommande val. Det är ett rätt så svagt team somställts upp mot borgarna.