Svensk industri är nu inne på sin tredje avtalslösa dag, sedan industrifacken i onsdags sade nej till det medlarbud på 2,4 procent i löneökning som arbetsgivarsidan ogillade men ändå accepterade. Det kan bli konflikt, vilket vore högst olägligt. Branschen väntar sig en kraftigt fallande efterfrågan på grund av eurokrisen.
Problemet är att arbetsgivare och fack har helt olika tidsperspektiv: Arbetsgivarna blickar framåt, ser kris och recession och vill därför hålla igen. Facken blickar bakåt och tycker att vi har haft ett lysande år så nu är det dags för belöning.
Det är märkligt eftersom just industrifacken tidigare har visat pragmatism och krismedvetenhet - tänk bara på den krisuppgörelse som industrin gjorde med bland annat IF Metall 2009. Men kanske ligger förklaringen just där. Industrins fack och arbetsgivare må träta om mycket, men de är överens om att industrin måste vara lönenormerande.
Bakgrunden är Sveriges starka exportberoende. Trots att färre än 700 000 arbetar inom industrin står den för nästan halva Sveriges BNP. Därför är det viktigt att inte industrilönerna drar iväg så att branschen förlorar den internationella konkurrenskraften - men industrilönerna får inte heller falla relativt andra sektorer i Sverige (det skulle också tvinga fram allt för höga löner). Ur detta kommer grundbulten att industrin ska vara lönenormerande, eller "sätta märket".
Den grundbulten hotas nu. Efter interna bråk i LO - samordningen sprack när IF Metall, Livs och GS sade nej till jämställdhetspotter - har Kommunal, Handels samt Hotell och Restaurang sagt att de inte accepterar industrinormen.
Det är alltså möjligt att industrifacken inte bara hade medlemmarnas löner för ögonen när de sade nej till medlarbudet, utan att de försöker visa LO att man bör låta industrin gå först eftersom det ger rejäla lönepåslag. Den uppenbara risken med en sådan strategi är att många industriarbeten kan gå förlorade om lönelyften blir höga och recessionen i EU slår hårt.
Det pedagogiska problemet för både facken och arbetsgivarna inom industrin är att få övriga Sverige att förstå sambanden. När eurokrisen sänker efterfrågan så svider det till att börja med bara hos de svenska exportföretagen. Så småningom sprider sig dock effekterna till den inhemska konsumtionen och offentliga sektorn. Även Kommunals medlemmar är beroende av en välmående svensk exportindustri.
Med tanke på att nästan hela LO tror att det går magiska pengarör från industriföretagen till kommunkontoren - jämställdhetspotterna bygger på vanföreställningen att en lägre industriarbetarlön ger utrymme för en högre undersköterskelön - blir det svårt att förklara varför industrin bör vara lönenormerande. Industrifacken och -arbetsgivarna måste ändå fortsätta att förklara, och så måste de sluta ett avtal. En stor del av vårt välstånd hänger på att de lyckas.