För några dagar sedan gjorde vänsterpartiets Lars Ohly vad ingen trodde honom om. Han förklarade att han kanske inte skulle kalla sig kommunist trots allt. Märk väl att det handlar om att inte kalla sig, han lär väl fortfarande vara kommunist.
Men ändå! Varför gör han detta nu, när han så envetet vägrade göra det när trycket var som hårdast? När han löpte gatlopp i medierna? Den stormen har ju faktiskt blåst över. Varför har han plötsligt ändrat sig?
Svaret är att stormen har följts av något Ohly har svårare att hantera: erosion. Hans parti håller långsamt på att försvinna. De talrika avhoppen av missnöjda aktivister håller på att närma sig en punkt där det blir befogat att tala om ett parti i sönderfall.
När Lars Ohly tog över som partiledare var det som triumfatorisk ledare för den ortodoxa falangen inom partiet; de riktiga kommunisterna, oavsett om de vågade använda beteckningen eller inte. De hade länge fått hålla sig i bakgrunden under det att Gudrun Schyman förde partiet bort från kommunismen och mot högre opinionssiffror. Men när Schyman till slut avgick var det dags för revansch.
Och det var en revansch som hette duga. På äkta gammalt kamratmanér rensades partiets ledning resolut från de så kallade förnyarna, de som ville modernisera partiet. De få förnyare som lyckades klänga sig kvar i partitoppen isolerades och lämnades utan inflytande.
Inte så konstigt då att partiets icke-kommunister tröttnar och hoppar av, kan man tycka. Enligt en rundringning av Aftonbladet till vänsterpartiets distrikt har ett trettiotal ledande företrädare lämnat partiet. Planer på lokala partibildningar finns. Och andra som fortfarande är kvar har bildat motståndsfickan Vägval vänster. Och naturligtvis finns också planer på att bilda ett regelrätt riksdagsparti. Man siktar på valet 2010.
Så nu känner Ohly att det börjar svaja för mycket. Inte på grund av medierna utan av inre oroligheter. Han vill inte längre kalla sig kommunist. Att han gör avkall på en så pass stark identitetsmarkör är ett lika stort svaghetstecken för hans egen del som det vittnar om vilken kraft det finns i det interna missnöjet.
Två frågor infinner sig: Dels vad han tror att det gör för skillnad. Alla vet ju ändå vad det är för slags inriktning han representerar och att han inte är beredd att släppa ifrån sig reell makt till sina motståndare. Dels vad han och hans vapenbröder egentligen trodde när de satte igång med sina ideologiska återställare i partiet. Att folk skulle sitta lojalt tyst i båten?
I januari håller partiet kongress. Det är sannolikt sista chansen för vänsterpartiet att rädda vad som räddas kan av organisationen. Men det är i det här läget inte mycket som tyder på att ledningen vare sig är beredd att släppa fram kritiker eller förmögen att återupprätta något slags förtroende för den egna regimen. Priset för det betalas i valet om ett år, oavsett vad Ohly vill klistra för epitet på sig själv för att poppa upp sin framtoning.