Euromiljarderna bryts ner på individnivå och hamnar bara på 2 euro i veckan per person i genomsnitt. Det kan knappast sägas vara ett högt pris för en god livsmedelsförsörjning och en levande landsbygd, står det att läsa.
Sett ur budgetens helhet har kostnaderna för jordbrukspolitiken minskat rejält. I mitten på 1980-talet åt den upp nära 70 procent av kakan. Men fortfarande går enorma summor i produktionsstöd till storbönder i Tyskland, Frankrike och Danmark samtidigt som de nyare, och ofta betydligt fattigare, medlemsländerna får stå tillbaka och än fattigare U-länder konkurreras ut på grund av subventioner, prisdumpning och höga tullmurar. Då är det ett högt pris vi betalar.
EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) kallade i senaste numret av Neo EU:s jordbrukspolitik för ett planekonomiskt missfoster vars existensberättigande är noll. Samtidigt, nu när den framtida jordbrukspolitikens utformning är uppe för diskussion, finns inga planer på svenska nedläggningskrav. Ohlsson resonerar förnuftigt när hon påpekar att barrikadpolitik sällan fungerar. Istället är det kunskap och sakliga argument som är bästa medel för att få till förändringar
Målen för den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken är, enligt kommissionen, att trygga livsmedelsförsörjningen, förvalta naturresurser och bevara den levande landsbygden. EU-parlamentarikern Marit Paulsen (FP) står som så ofta för det sunda förnuftet mitt i dårskapen även om hon och Sverige nere i Bryssel ofta ses som aktivister i sammanhanget. Lyckligtvis tycks det som att jordbrukskommissionär Dacian Ciolos lämnat några öppningar för det som Paulsen, jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) och andra argumenterar för. I de förslag till reformerad jordbrukspolitik som kommissionen presenterade i november finns några ljuspunkter som kan tänkas leda till att politiken går i den riktning Sverige önskar.
Det handlar om ett minskat, helst helt utfasat exportstöd till ett mer marknadsanpassat jordbruk, att ekonomiskt stöd inte ska ges till producenter baserat på hur stora deras ägor är utan beroende av hur aktiva de i att till exempel bedriva ett mer miljövänligt jordbruk samt att marknadsstöd och annat inte ska vara permanenta inkomster utan fungera som en slags krisberedskap. Därtill vill Sverige utöka djurskyddet inom unionen, något som Ciolos också hörsammat.
Men när man hör Paulsens invändning mot att Coca Cola och Nestlé betraktas som aktiva bönder och därmed berättigade till subventioner samt att EU-pengar går till att stödja tobaksodlingar förstår man att reformarbetet ännu bara är i sin linda. Paulsen och andra med en marknadsliberal och sund syn på Europas jordbruk har mycket kvar att göra i EU-parlamentet där nu diskussionerna kring politiken nu tar fart.