Skolminister Jan Björklund vill införa nationella prov i grundskolans årskurs tre. Proven ska gälla läsning, skrivning och de fyra räknesätten och genomföras första gången vårterminen 2009.
Förslaget var väntat. Det gör det inte mindre välkommet.
Det rör sig om klassisk folkpartistisk skolpolitik, ett område där långt fler än partiets väljare delar dess åsikter: Att flumskolan måste ersättas av en kunskapsskola. Att skolan måste våga ställa krav på eleverna. Att de svaga eleverna har mest att vinna på ordning och reda.
Syftet med det nya förslaget är att genom tidiga prov identifiera svaga elever så att de kan få stöd. Utmärkt.
Att svaga elever bör ha rätt till stödundervisning kan tyckas självklart - men är det tyvärr inte i dag. Det folkpartiet vill göra är sätta in hjälpen så tidigt som möjligt, för att undvika svårigheter på mellan- och högstadiet.
Tanken är god. Men skolministern måste också ta ansvar för att se till att skolorna verkligen har resurser att lägga på stödlärare och andra insatser för de svaga eleverna.
Annars finns det en risk för att det nationella provet för tredjeklassare verkligen blir det kritikerna säkert kommer att kalla det - cyniskt.
Den förändring Björklund vill genomföra har högt symbolvärde. De nationella proven kommer att likna ett betyg på barnets kunskaper, eftersom resultaten går att jämföra. Folkpartiet vill också införa betyg från årskurs sex.
Sammantaget är detta en dolkstöt mot hjärtat i den socialdemokratiska skolpolitiken, där tendensen har varit att undvika betyg.
För s har skolan ofta blivit en arena för ideologiska käpphästar. Alla ska med, alla ska behandlas lika - ja, helst ska alla faktiskt vara lika. Men det är de ju inte. Och där uppstår själva problemet.
Betyg visar att alla elever inte är lika.
Vissa barn är kunskapsmässiga medelmåttor. Andra små genier. Ytterligare andra har det svårt med inlärningen.
Inte är det så roligt, varken för barnen eller föräldrarna. Men nog bör problematiken vara möjlig att hantera.
Skolans uppgift måste vara att göra det bästa tänkbara av det enskilda barnets förutsättningar - inte att dra alla över en kam. Betygen bör vara en hjälp för skolan att lösa den uppgiften.
Folkpartiets skolpolitik omfattar mycket mer än denna förändring. Men det är bra att Björklund väljer att börja med en så viktig principfråga. Det handlar om att staka ut en helt ny riktning. Väljarnas förväntningar på resultaten är och bör vara höga.
Alliansen - med Björklund som ansvarig minister - har fyra år på sig att göra tydligt vad man vill åstadkomma med skolpolitiken. Det kan tyckas mycket, men tiden flyger lätt iväg.
I själva verket är ju mandatperioden ett fyra år långt nationellt prov för skolminister Björklund.
Och han kommer knappast att få några stödinsatser av väljarna om han inte klarar godkänt. Tvärtom lär han få bakläxa - och minst fyra år på sig att göra den - om hans politik inte levererar resultat.