Många andra krig i modern tid har förvisso haft goda skäl - krig mot terrorism, för frihet och demokrati - men de har solkats av olika anledningar. Ibland har det handlat om misstanken att oljeintressen vägt tyngre än demokratisträvan, ibland har människorna som kriget skulle rädda inte velat bli räddade.
I Libyen ville oppositionen först inte heller ha hjälp utifrån, men när Gaddafi tryckte tillbaka upproret och var nära att ta tillbaka Benghazi ändrades tongångarna. Många av medlemmarna i FN:s säkerhetsråd som röstade igenom flygförbudszonen - eller lade ned sin röst i stället för att rösta nej - motiverade det just med ropen på hjälp från Libyen, Arabförbundet och Afrikanska unionen.
Så långt är allt väl. Omvärlden dröjde förvisso in i det sista med att agera mot Gaddafis mord på den egna befolkningen, men senfärdigheten gjorde att det hann skapas en stark uppslutning bakom ingripandet.
Det svåra nu är att ingen riktigt vet vad som är målet för militäraktionen. Mandatet är att skydda civilbefolkningen med alla till buds stående medel, utom ockupation, men hur länge kan man göra det? Förhoppningen är naturligtvis att Libyens opposition ska störta Gaddafi och bygga en demokrati, men om det inte blir så?
Just nu spelar det faktiskt ingen roll. Gaddafi har visat att han är kapabel att döda sitt folk, både när han lät stridsflyg skjuta på demonstranter och när han de senaste dagarna skyddat militära mål med mänskliga sköldar. Då är det rätt av omvärlden att ingripa militärt, trots frågetecknen om vad som ska hända på längre sikt.
Och därför vore det också rätt av Sverige att hjälpa till. Regeringen väntar sig att vilken dag som helst få en förfrågan, och alla riksdagspartier utom SD är positivt inställda till ett svenskt deltagande. Det är i sig historiskt: När Lars Ohly är "försiktigt positiv" till att svenska soldater ska stå sida vid sida med amerikanska är det den svenska versionen av att Kina lade ned sin röst i stället för att lägga veto i FN:s säkerhetsråd.
Försvarsmakten uppger att Sverige skulle kunna skicka upp emot åtta Gripenplan till Libyen. Somliga är rädda att ett svenskt militärt deltagande i Libyen ökar risken för terrordåd i Sverige, men det är inget skäl att säga nej. Terrordåd kan vi uppenbarligen råka ut för på grund av att någon ritat en teckning: Att förbjuda teckningar för att minska terrorrisken vore löjeväckande, att blunda för folkmord vore skamligt.
Men är insatsen verkligen rättfärdig, undrar en del. Hur vet vi att den libyska majoriteten står på rebellernas och inte Gaddafis sida?
Det vet vi inte, men det spelar ingen roll. Gaddafi slaktar sitt eget folk. Då är det oviktigt om vissa libyer tycker att han är en fin kille - slakten måste stoppas.