Stöld. Det var hårda men måhända välgörande ord från krist-demokraternas partiledare Göran Hägglund i Ekot i går:
"Är det så att jag stannar hemma för att jag är trött, medan grannen släpar sig upp i ottan för att gå till arbetet för att göra rätt för sig, så är det faktiskt ingenting annat än stöld", sade Hägglund.
För två år sedan fick företrädaren Alf Svensson utstå spott och spe när han i valrörelsen föreslog att en del fuskande nog ändå skulle kunna förklara den närmast lavinartade kostnadsökningen för sjukskrivningar i landet.
Nu har kristdemokratiska sanningssägare fått visst medhåll, och kanske finns det hopp om att en infekterad debatt till slut ska leda till både medgivanden och en del konstruktiva förslag.
På Dagens Nyheters debattsida presenterade Riksförsäkringsverkets generaldirektör Anna Hedborg i går en attitydundersökning som visar att två av tio svenskar anser att det är okej att vara sjukskriven om det är strejk på dagis. Fyra av tio anser att trötthet är ett legitimt skäl för sjukskrivning, en av tio anser att konflikter på jobbet duger som skäl.
Men sjukförsäkringen är kopplad till sjukdom och därav följande oförmåga att arbeta, poängterar en självkritisk generaldirektör:
"Det kan vara så illa att vi, i någon missriktad välvilja, inte varit tydliga nog med att tala om var gränserna går", skriver Hedborg.
Sedan slutet av 1990-talet har kostnaderna för sjukfrånvaron skenat. Förra året hamnade notan på 110 miljarder kronor.
Beror de höga sjuktalen på ökad ohälsa, sämre arbetsmiljö eller på förändrade attityder? Arbetslivsminister Hans Karlsson vet åtminstone vad han inte vill förklara saken med:
"Jag tänker inte medverka i att stimulera en diskussion om att människor har blivit lata eller arbetsskygga."
Om tillämpningen brister är det inte på grund av människors tillkortakommanden, menar arbetslivsministern, "utan det beror på att vi som administrerar och sköter om försäkringen inte tillämpar den på ett riktigt sätt".
Tydligare än så kan regeringen knappast säga det: individen slipper ta ansvar för sina handlingar. Det är ett farligt resonemang, i synnerhet i en tid då välfärden hotar att implodera och då var femte person i arbetsför ålder lever på offentliga bidrag eller ersättningar.
Förändrade attityder är en del i problembilden när det gäller sjukfrånvaron.
På gott och ont förväntar sig den moderna människan att hon ska må bra och trivas, både på jobbet och med privatlivet. När det krisar kan sjukskrivning te sig som en utväg, en chans till återhämtning. Välfärdens baksida tycks vara att många ser det som en rättighet att bli försörjd av staten. Länge har rättigheter betonats ensidigt, medan det ansetts hopplöst omodernt att tala om plikter.
Enligt Riksförsäkringsverkets studie finns ett statistiskt samband mellan gruppen ungdomar och en mer tillåtande inställning till hur sjukförsäkringen kan användas. Det finns också lokala variationer: i Stockholm anser 17 procent att man inte ens kan vara sjukskriven om en febrig förkylning har slagit till. Men påståendet att krisen skulle bero på norrlänningars sjukskrivningsmönster vill Hedborg avfärda:
"Problemet ligger inte i norrlänningarnas sjukskrivningsmönster utan i att vi alla, stockholmare eller inte, är dubbelt så ofta sjukskrivna som i slutet av 90-talet."
Risken är att sjuka och arbetsoförmögna personer än en gång känner sig utpekade som latmaskar och myglare. De borde slippa känna så. Men så länge regeringen inte vågar tala klartext om missbruk fortsätter sjukförsäkringssystemet att urholkas.
Det drabbar inte i första hand dem som fuskar eller är övermåttan generösa mot sig själva, utan de verkligt sjuka.
Därför kan det vara på sin plats med några sanningens ord.