Igår förmiddag lade fem riksdagspartier -- alla utom socialdemokraterna och moderaterna -- fram ett gemensamt förslag om en allmän amnesti för asylsökande.
Det var förstås ett underbetyg åt både Migrationsverket och Utlänningsnämndens bedömningar av flyktingärenden. Men det var också en befogad misstroendeförklaring mot den svenska regeringens hantering av de människor som söker skydd i vårt land.
Så sent som i måndags fick migrationsminister Barbro Holmberg ta emot Påskuppropets närmare 160 000 namnunderskrifter från ärkebiskop KG Hammar och en rad andra kyrkoledare. De som satt sina signaturer under uppropet kräver en flyktingpolitik som skall vara värdig ett humant rättssamhälle.
En tanke bakom både uppropet och riksdagsmotionen är att myndigheterna inte skall ärva en tung ryggsäck av obehandlade ärenden när Utlänningsnämnden läggs ned i början av nästa år. Dessutom är det -- lyder resonemanget -- omänskligt att låta exempelvis barn med svåra krigsupplevelser vänta i ovisshet, i ständig skräck för att polisen skall knacka på dörren:
"Om vi inte förmår räcka ut handen till dem som lever i rädsla, är det svårt att skapa ett gott samhälle för någon som lever i Sverige idag", som de kristna kyrkoledarna formulerade saken.
I vanlig ordning tycks Barbro Holmberg skaka av sig kritiken. I samband med kyrkoledarnas uppvaktning menade hon till och med att namninsamlingen var ett "stöd" till regeringens politik.
Men nervositeten tilltar. Mycket talar för att både migrationsministern och statsministern plötsligt gör sig beredda att lyssna. Exempelvis kommer regeringen snart att ge sin syn på huruvida ett apatiskt flyktingbarn från Uzbekistan skall lastas ombord på flygplanet eller inte. Efter flera års nonchalans har Barbro Holmberg också flaggat för att personer som -- med fara för livet -- vittnat om krigsförbrytelser vid Haagtribunalen trots allt skall få stanna i Sverige.
Det var inte en dag för tidigt.
Förslaget från de fem riksdagspartierna går ut på att alla som sökt asyl i Sverige fram till den sista december 2004 skall få permanent uppehållstillstånd. Kravet är att de skall vara ostraffade och på något sätt kunna styrka sin identitet.
Initiativet är vällovligt eftersom det sätter ytterligare press på regeringen att förändra praxis när det gäller flyktingar som söker skydd i Sverige. Men det är inte givet att en allmän amnesti är den bästa lösningen. Risken med sådana amnestier är att de leder till en åtstramning längre fram. Det vore förödande -- redan idag är det svårt att få gehör för humanitära skäl, och det är ovanligt att asylsökande ges flyktingstatus i Sverige.
Den som utsatts för förföljelse borde känna trygghet i händerna på svenska myndigheter. Men i många hem är rädslan befogad.
Det är inget gott samhälle, inte ens för oss andra.