Snart en vecka efter skalvet utanför Sumatra fortsätter den mardrömslika sifferexercisen. I går eftermiddag uppskattades drygt 120 000 personer ha dukat under för de dödens vågor som slet landskapet i stycken. En tredjedel av de döda rapporteras vara barn. Fem miljoner människor har förlorat sina hem. Vid en presskonferens i går sa statsminister Göran Persson att antalet döda svenskar kan komma att uppgå till minst tusen personer. Naturkatastrofen i Sydostasien ockuperar det kollektiva medvetandet. Vår insikt om dödsvågornas konsekvenser lägger sig som ett svart sorgflor över vårt medvetande. Dagarna mellan jul och nyår är oftast bakåtlutat behagliga. Så inte i år.
I Sveriges Radio och tidningar som Expressen pågår jakten på syndabockar för fullt. Många stämmer in i den orerande kritikkören. Att döma av de mest kritiska rösterna är det Göran Persson och Laila Freivalds som orsakat jordskalvet i den Indonesiska arkipelagen.
Visst har fel begåtts. Visst kunde saker och ting gjorts bättre, insatser satts in tidigare osv, men kommer människan någonsin att äga den hundraprocentigt effektiva beredskap som gör att vi kan reducera konsekvenserna av de katastrofer som med jämna mellanrum åstadkoms av den nyck fulla naturens irrationella krafter till ett minimum?
Med hjälp av sofistikerade varningssystem kan riskerna reduceras, men aldrig elimineras, och definitivt inte så länge den globala ojämlikheten består och de regionala klyftorna ökar.
Det är inte konstigt att anhöriga till avlidna eller saknade svenskar skriker ut sin vrede mot regeringen. Vanmakt, sorg och förtvivlan måste få sitt utlopp. I går läste jag om en norsk turist i Thailand som öste hinkar med vrede över norska UD. Mannen nämnde svenska UD som ett föredöme. I det politiskt primitiva Danmark har katastrofen i Sydostasien gett upphov till en inrikespolitisk träta, regisserad av den socialdemokratiska oppositionen. Så långt har det dessbättre inte gått här hemma.
Minst 23 000 döda, av vilka en tredjedel är barn. Fem miljoner hemlösa, av vilka de flesta var fattiga innan dödsvågorna svepte fram. De svenskar som återvänder hem får vård, omsorg och omtanke. Att omsorgen och omtanken kommer dem till del är en del av vårt kollektiva ansvar.
Kvar i Indonesien, Thailand, Sri Lanka med flera länder finns de fattiga hemlösa. Fortsätt att stödja de olika biståndsorganisationerna i deras angelägna arbete. Rädda Barnen och Röda Korset är två av dem. Rädda Barnens postgironummer ör 90200-3. Röda Korsets postgironummer är 900800-4.
Behovet av pengar är stort. Nu närmast väntar den akuta nödhjälpen, och därefter följer en lång period av successiv återuppbyggnad. Sveriges regering bör ta initiativ till ett FN-dirigerat arbete som syftar till upprättandet av en global beredskap för naturkatastrofer. På samma sätt som FN åtminstone tidigare hade fredsbevarande trupper beredda att sätta in där behovet var akut, bör särskilda "bistånds- och evakueringstrupper" organiseras.
Drygt 120 000 döda. Mer än fem miljoner hemlösa. Kan vi inte, var och en efter förmåga, se till att det akuta nödhjälpsarbetet får erforderliga resurser, innan jakten på syndabockar tar fart? Den plågsamt enfaldiga gnäll- och gnöljournalistiken har sin tid, dock inte nu. Gott nytt år, förresten.
TORBJÖRN GUSTAVSSON
Å andra sidan