Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson var riksdagsledamot (M) 2002-2010. Som sådan var hon, som de flesta riksdagsledamöter, relativt anonym för allmänheten. Genom boken Knapptryckarkompaniet - Rapport från Sveriges riksdag (Atlantis) har hon dock gjort sig ett namn.
Många politiker är uppfostrade i ett parti och får spelreglerna inpräntade i ryggraden. Andra, som Pålsson, kommer utifrån och drivs av specialintressen snarare än politik i allmänhet, längtan efter att få påverka mer än karriärlystnad samt en viss naivitet - som kan verka sund, men är förödande för möjligheterna till verkligt politiskt inflytande.
Pålsson förväntade sig att hon som riksdagsledamot skulle få tillfälle att representera sina väljare. I stället väntade anonymitet och krav på att rätta in sig i ledet, särskilt sedan M blev ett regeringsparti. Den gode soldaten kan belönas med både ekonomiskt och karriärmässigt stöd från partiet. Frifräsaren slängs ut i kylan. För oss ledamöter är det inte grundlagen som gäller utan den interna partikulturen, skriver Pålsson i sin bok. För henne blev insikten om hur Sveriges högsta demokratiskt tillsatta politiska instans fungerar i det närmaste chockartad - och förstås en stor besvikelse.
Pålsson säger sig inte efterfråga någon riksdagsanarki där varje ledamot kör sitt eget race. Det skulle lamslå hela reformprocessen, medger hon. Det är en viktig poäng. För även om ett mer genomslagskraftigt personvalssystem vore önskvärt, är partipolitiken ett nödvändigt rättesnöre för såväl riksdagsledamöter som väljare att förhålla sig till.
Anne-Marie Pålsson konstaterar att hon aldrig blev en bra politiker: "De kvaliteter som jag möjligen besatt var inte efterfrågade och de som efterfrågades hade jag inte. Hon var inte uppväxt i politiken, kunde inte reglerna och kände inte de rätta personerna". Därför lyckades hon inte.
Det är det viktigaste och mest beklämmande - om dock inte särskilt förvånande - budskapet i hennes bok. Det är oerhört svårt för en politisk "oskuld" att få inflytande i maktens korridorer. Men även före detta kommunalråd, som sett uppdraget som riksdagsledamot som ett karriärlyft, har blivit varse att möjligheterna att påverka minskar betydligt när du går från att vara kommunens högsta höns till att bli en i den 349 personer stora mängden. Riksdagen som ett maktcentrum framstår som en illusion.
Välutbildade och kunniga människor kan påverka politiken, genom remissutlåtanden och debattartiklar. Men de skulle också behövas innanför de politiska väggarna där den strikta hierarkin råder som de erfarna politiska djuren vet hur man förhåller sig till. Där finns disciplin, lojalitet och slughet, men inte mycket demokrati. De reglerna varken kan, vill eller bör personer som Anne-Marie Pålsson spela enligt.