Sverige bör, tillsammans med exempelvis Nederländerna och Storbritannien, tillåta att utländska kvinnor kommer hit för att göra abort. Det är förvisso inte tillåtet i Sverige i dag, men att så blir fallet är inget annat än en fråga om mänskliga rättigheter.
Det menade landshövding Eva Eriksson, som för närvarande utreder ärendet, i Ekot i går. Först om ett år ska hon presentera sitt förslag till en ny lagstiftning, men några huvudlinjer går redan att urskilja.
Och det är onekligen ett angeläget budskap Eriksson för fram, om behovet av att stärka kvinnors makt över sina kroppar och sina liv.
I dag finns inga gemensamma lagar i EU som gäller kvinnors rätt till abort, och medlemsländerna har vitt skilda förhållningssätt. I länder som Polen, Irland, Portugal och Malta är det i princip förbjudet att göra abort - något som självfallet inte hindrar kvinnor från att avbryta sina graviditeter, med allt vad det innebär av risker för deras fysiska och mentala hälsa. Aborter utförs nämligen illegalt av kvinnor som hamnat i knipa, i hemmen eller på mer eller mindre säkra kliniker.
Enligt Eva Eriksson borde abort kunna behandlas som vilken hälsofråga som helst i EU-samarbetet:
"Jag menar inte att vi ska ha precis exakt samma regler och att EU ska bestämma över vår hälso- och sjukvårdspolitik. Men vi ska precis på samma sätt som vi gör överenskommelser om operationer eller andra hälsofrågor också kunna ha med abortfrågan i det perspektivet".
Svårare än så behöver det inte vara.
Sannolikt kommer den fria aborträtten de närmaste åren att utsättas för visst krypskytte, både i Sverige och i en rad andra europeiska länder. Det beror inte bara på medicinska framsteg när det gäller läkarnas utsikter att rädda för tidigt födda foster, utan också på att i synnerhet den kristna högern ser nya möjligheter att skjuta fram sina positioner. Nyligen vände sig exempelvis Joseph Christenson från Kristdemokratiska ungdomsförbundet, KDU, på DN Debatt emot "abortförespråkare" och kritiserade ett "tabu" i politiken.
Om hans ungdomsförbund fick bestämma skulle gränsen för abort flyttas till vecka tio. Med andra ord skulle en rad kvinnor - som inte vill eller kan ta emot ett barn - knappt ens hinna upptäcka att de var gravida. Det vore ett historiskt kliv bakåt.
Abort är sällan - varken i det enskilda fallet eller i medicinsk bemärkelse - en okomplicerad fråga. I samhällsdebatten bör argumenten tåla att vägas mot varandra. Kanske skulle en allomfattande, europeisk debatt av samma slag som följde på den tilltänkte kommissionären Rocco Buttigliones hårt kritiserade uttalanden göra gott. Dubbelmoralen måste synliggöras.
Det är knappast realistiskt att EU:s regeringar inom överskådlig tid kommer att hamna på samma linje i abortfrågan. En rad länder kommer även i fortsättningen att bedriva en politik som leder till lidande för kvinnor, men också för oönskade barn.
Sverige kan erbjuda en räddningsplanka.