Sverige bör, tillsammans med exempelvis Nederländerna ochStorbritannien, tillåta att utländska kvinnor kommer hit för att göraabort. Det är förvisso inte tillåtet i Sverige i dag, men att så blirfallet är inget annat än en fråga om mänskliga rättigheter.
Det menade landshövding Eva Eriksson, som för närvarande utrederärendet, i Ekot i går. Först om ett år ska hon presentera sitt förslagtill en ny lagstiftning, men några huvudlinjer går redan att urskilja.
Och det är onekligen ett angeläget budskap Eriksson för fram, ombehovet av att stärka kvinnors makt över sina kroppar och sina liv.
I dag finns inga gemensamma lagar i EU som gäller kvinnors rätttill abort, och medlemsländerna har vitt skilda förhållningssätt. Iländer som Polen, Irland, Portugal och Malta är det i princip förbjudetatt göra abort -- något som självfallet inte hindrar kvinnor från attavbryta sina graviditeter, med allt vad det innebär av risker för derasfysiska och mentala hälsa. Aborter utförs nämligen illegalt av kvinnorsom hamnat i knipa, i hemmen eller på mer eller mindre säkra kliniker.
Enligt Eva Eriksson borde abort kunna behandlas som vilken hälsofråga som helst i EU-samarbetet:
"Jag menar inte att vi ska ha precis exakt samma regler och att EUska bestämma över vår hälso- och sjukvårdspolitik. Men vi ska precis påsamma sätt som vi gör överenskommelser om operationer eller andrahälsofrågor också kunna ha med abortfrågan i det perspektivet".
Svårare än så behöver det inte vara.
Sannolikt kommer den fria aborträtten de närmaste åren att utsättasför visst krypskytte, både i Sverige och i en rad andra europeiskaländer. Det beror inte bara på medicinska framsteg när det gällerläkarnas utsikter att rädda för tidigt födda foster, utan också på atti synnerhet den kristna högern ser nya möjligheter att skjuta fram sinapositioner. Nyligen vände sig exempelvis Joseph Christenson frånKristdemokratiska ungdomsförbundet, KDU, på DN Debatt emot"abortförespråkare" och kritiserade ett "tabu" i politiken.
Om hans ungdomsförbund fick bestämma skulle gränsen för abortflyttas till vecka tio. Med andra ord skulle en rad kvinnor -- som intevill eller kan ta emot ett barn -- knappt ens hinna upptäcka att de vargravida. Det vore ett historiskt kliv bakåt.
Abort är sällan -- varken i det enskilda fallet eller imedicinsk bemärkelse -- en okomplicerad fråga. I samhällsdebatten börargumenten tåla att vägas mot varandra. Kanske skulle en allomfattande,europeisk debatt av samma slag som följde på den tilltänktekommissionären Rocco Buttigliones hårt kritiserade uttalanden göragott. Dubbelmoralen måste synliggöras.
Det är knappast realistiskt att EU:s regeringar inom överskådlig tidkommer att hamna på samma linje i abortfrågan. En rad länder kommeräven i fortsättningen att bedriva en politik som leder till lidande förkvinnor, men också för oönskade barn.
Sverige kan erbjuda en räddningsplanka.