EU-frågorna kommer att ligga högst på den politiska agendan i Sverige också resten av denna vecka, som hittills präglats av den sensationella utgången i söndagens EU-val. För i dag samlas EU-ländernas ledare till ett toppmöte. De skall inte minst försöka enas om förslaget till grundlag, som fick bordläggas i slutet av förra året.
Ordförandelandet Irland har inför toppmötet presenterat ett kompromissförslag. Det innebär bland annat att de ursprungliga röstreglerna justeras. Dessa gynnar de största länderna, varför något mindre länder som Spanien och Polen förra gången satte sig på tvären.
Nu är förhoppningen att dessa länder skall acceptera grundlagen när de tillförsäkras lite mer makt.
Men för ett litet land som Sverige blir det knappast fråga om någon förbättring alls. En viss justering av rösträttsreglerna råder heller ingen som helst bot på det som är det avgörande felet med förslaget till konstitution, att den överstatliga makten i sig ökar. Antalet politikområden som EU kommer att besluta överstatligt (det vill säga med majoritetsröstning, så att länderna som hamnar i minoritet körs över) fördubblas. Samtidigt öppnar konstitutionen för ytterligare maktöverföring till den överstatliga nivån.
Med sin beslutsamhet att till varje pris få igenom författningen visar EU-ledarna prov på en fantastisk brist på all lyhördhet för folkliga stämningar. Över i stort sett hela EU har väljarna nyss markerat sitt missnöje med den forcerade marschen mot mer överstatlighet.
Mot den bakgrunden borde man välja en helt annan strategi. Den konstitution som stats- och regeringscheferna nu kommer att ägna en massa kraft åt att försöka kompromissa fram, kommer i slutändan sannolikt ändå att förkastas av väljarna.
Folkomröstningar kommer att hållas i flera av medlemsländerna, bland annat i Storbritannien, Polen, Nederländerna, Danmark och Portugal. Många fler länder lär följa. När små länder som Danmark och Irland röstar nej brukar EU ignorera detta, och gå vidare med sina planer. Men den här gången kommer det säkerligen att bli nej i flera länder, och dessutom med all sannolikhet ett nej i ett av de tyngsta medlemsländerna, Storbritannien.
Hur som helst är det uppenbart att det inte är en önskan hos en majoritet av medborgarna i EU som driver fram denna grundlag, som är ett steg mot ett Europas förenta stater.
I EU-sammanhang har politiskt ledarskap olyckligt nog kommit att definieras som detsamma som att alltid vilja driva centraliseringsprocessen vidare. Det är inte minst därför EU-ledarna nu inte förmår att släppa taget om ett förslag som är så uppenbart dåligt och därtill oönskat. Man tror att den politiska prestigen skulle bli lidande vid ett "misslyckande". Man utgår från att EU skulle förlora i styrka och legitimitet.
I själva verket är det precis tvärt-om. Politiskt ledarskap är att ta signalerna från väljarna på allvar. Såväl regeringarnas som EU:s prestige skulle i stället stärkas om man nu kunde visa prov på lyhördhet.
Det bästa som EU:s stats- och regeringschefer nu kan göra är att kasta förslaget till konstitution i papperskorgen. Att lappa och nödtorftigt försöka laga det duger inte. Huvudproblemet är att konstitutionens inriktning - att öka EU:s överstatliga makt - frontalkolliderar med vad medborgarna vill.
Det finns de som vill sammankalla ett nytt konvent för att ta fram en bättre författning. Men inte heller det är någon bra idé. Själva tanken på att utrusta EU med en konstitution är uttryck för ambitionen att skapa en EU-stat. Det är stater som har konstitutioner. EU skall inte bli en stat och behöver följaktligen heller ingen konstitution.
Vad som behövs är däremot ett nytt fördrag, som till skillnad mot det som nu gäller drar upp tydliga gränser kring och som begränsar den överstatliga makten. Att slå in på en sådan väg vore att visa politiskt ledarskap.