Ordet president för tanken till ett statsöverhuvud med stora maktbefogenheter, som exempelvis USA:s och Frankrikes presidenter.
Det nya EU-ämbete som skapas när Lissabonfördraget träder i kraft är dock inget mer än en permanent ordförande för Europeiska rådet. Han ska leda arbetet i rådet, som består av EU-ländernas stats- och regeringschefer.
Det är en stor fördel att det nu finns en person som håller samman EU:s agenda i två och ett halvt år. Hans möjligheter att driva sin egen agenda är mycket begränsade. Van Rompuy saknar formell makt. Besluten fattas av rådet - och att 27 regeringschefer skulle låta sig ledas som en skock får är knappast troligt. Ordförandens jobb är att överbrygga politiska motsättningar så att EU överhuvudtaget förmår enas i sakfrågor.
Den tidigare lösningen, ett roterande ordförandeskap som just nu innehas av Sverige, har varit tungarbetad. Ett medlemsland har bara haft sex månader på sig att åstadkomma något. Nationella särintressen och prestige har skapat blockeringar.
Trots att den permanenta ordföranden inte är någon av de viktigare förändringarna i Lissabonfördraget har reaktionerna varit starka. På bloggar och nätforum förfasar sig EU-motståndare - och även en del EU-vänner - över den nye presidenten. EU:s maktanspråk har löpt amok, hävdas det.
Läxan är att ordet president aldrig borde ha använts om den nya posten. Själva ordet väcker känslor som saknar grund eftersom det rör sig om en organisatorisk förbättring av samarbetet mellan medlemsstaterna.
Långt viktigare är att EU har fått en hög representant för utrikes- och säkerhetspolitiken. Storbritanniens Catherine Ashton, som i dag är EU:s handelskommissionär, ersätter inte bara dagens höga utrikessändebud Javier Solana och EU:s utrikeskommissionär Benita Ferrero-Waldner. Hon kommer dessutom att bli vice ordförande för kommissionen. Bakom sig kommer hon att ha en stab på 6 000 diplomater och ett världsomspännande nät av EU-ambassader. Lägg till det att Lissabonfördraget på sikt öppnar för ett gemensamt försvar.
I dag kan EU sägas ha en mångfald röster i utrikesfrågor; utrikessändebudet och utrikeskommissionären givetvis, men även regeringschefen och utrikesministern i det aktuella ordförandelandet.
I framtiden blir EU:s officiella röst i utrikespolitiken en enda, vilket borgar för tydlighet.
Det är välkommet. Ett starkare och tydligare EU i den internationella politiken ligger inte bara i medlemsländernas intresse. Även de globala konflikterna kan påverkas positivt av att någon på allvar kan mäta sig med USA och sätta superstaten på plats när det behövs.
Märkligt nog har denna viktiga förändring hamnat i skuggan av det lilla ordet president.