Irlands politiker sliter sitt hår och biter sönder sina naglar i dag.
Trots att Irland har haft enorma fördelar av sitt EU-medlemskap och generellt hör till de mest Europavänliga länderna pekar mycket på att irländarna kommer att säga nej till Lissabonfördraget. Det skulle äventyra hela fördraget, eftersom alla medlemsländer måste ratificera det för att det ska börja gälla.
En opinionsundersökning inför folkomröstningen har visat att ungefär var tredje irländare är osäker, lika många är positiva och den sista tredjedelen negativ. Men med en övervikt på ett par procent för nej-sidan.
Alla landets parlamentariska partier utom nationalistiska Sinn Féin vill ha igenom Lissabonfördraget. Näringslivet, facket och jordbruksorganisationerna är med på noterna. Men det tycks inte hjälpa.
Nej-sidan företräds av små organisationer längst ut på höger- respektive vänsterkanten. Frågor som inte direkt har med fördraget att göra, som Irlands abortförbud och försvarspolitiska neutralitet, har fått en huvudroll. Andra argument från nej-sidan känns igen från den svenska debatten; att mer makt flyttas över till EU till exempel - vilket i och för sig rymmer ett mått av sanning.
Det är lätt, alltför lätt, att väcka oro för vad fördraget kan leda till. Det är betydligt svårare att bemöta den oron.
Även ogrundade påståenden, som att strejkrätten hotas, kan göra stor skada. Det nya fördraget innebär inga förändringar när det gäller arbetsmarknaden - om strejkrätten på något vis hotas så är det alltså fallet redan i dag. Men hur många väljare är så väl pålästa att de känner till det? Lissabonfördraget är trots allt 350 ganska svårgenomträngliga sidor och de tidigare fördragen, som till stora delar sammanfattas i den nya texten, är på flera tusen sidor.
Fördragstexternas svårtillgänglighet är utan tvekan ett demokratiskt problem. Men ett nej till Lissabonfördraget löser inte det problemet.
Inte heller är folkomröstningen rätt forum för att uttrycka ett allmänt missnöje med hur EU fungerar. Men det är troligt att det är ett sådant missnöje som bär fram nej-sidan, snarare än välgrundade åsikter om hur EU bör fungera i framtiden.
Det är högst rimligt att begära att politiska partier inför riksdagsvalen redovisar sin syn på EU och att väljarna väger in det när de lägger sin röst. Men sedan bör riksdagen ta ställning till EU-fördragen. Det är orimligt - ja, man kan faktiskt säga omöjligt - att folkomrösta om nya EU-fördrag.
För hur ska ett nej tolkas? Är det ett nej till EU som sådant? Eller tvärtom - ett ja till status quo? Betyder det att irländarna inte tycker att EU behöver ett samlande fördrag? Eller att det behövs ett annat fördrag än det nu föreslagna? Vilka punkter i fördragets 350 sidor ska man i så fall ändra för att få folkets godkännande?
Dessa frågor saknar svar.
Därför kan endast EU-motståndare, som syftar till att sätta käppar i hjulet för unionen, se folkomröstningar av det här slaget som vettiga.