Marken skälver under kollektivavtalen. Svensk arbetsmarknads viktigaste princip är i gungning. I samma ögonblick som den marknadsliberale EU-kommissionären Charlie McCreevy tog ställning för det lettiska företaget Laval un Partneris och mot Sveriges regering i striden om skolbygget i Vaxholm, framstår de garantier som Sverige fick vid medlemskapsförhandlingarna 1994 som skrift i lösan sand. Går EU-domstolen på EU-kommissionärens arbetarfientliga linje måste LO och socialdemokratin ompröva Sveriges medlemskap i EU.
Kan det sluta så illa -- att fackens självklara rätt att sluta avtal och besluta om konfliktåtgärder anses utgöra ett hinder för den fria rörlighet och därmed förbjuds?
Omöjligt är det inte. EU-domstolens klåfingriga perukstockar har tidigare visat att de mäter EU:s inre marknad med en snäv och konform marknadsliberal måttstock.
EU-domstolen kommer inte till skott förrän tidigast 2006. Då har, i bästa fall, det seglivade arbetet med att utforma det s k tjänstedirektivet slutförts. Sveriges regering presenterade i går förslag till förändringar av det kritiserade förslaget. Ministären Persson hyser samma uppfattning som Europafacket: Nuvarande skrivningar banar väg för social dumpning och låglönekonkurrens.
Kollektivavtalens principer spelade en framträdande roll när Sverige förhandlade om medlemskap i EU. Till anslutningsprotokollet fogades en not som säger att medlemskapet inte får inkräkta på fackens och företagens möjligheter att tillämpa kollektivavtalets bestämmelser. På den punkten får socialdemokraterna och LO inte ge vika.