I skymundan av EM i fotboll genomförs i helgen val till EU-parlamentet. Att valdeltagandet väntas bli lågt är inte konstigt. Ja/Nej-dimensionen är fortfarande högaktuell i den svenska EU-debatten, i synnerhet bland socialdemokratiska sympatisörer. Politikens marknadsanpassning, den höga arbetslösheten, privatiseringen av den offentliga sektorn och jobbflykten till låglöneländer ses av många som en logisk konsekvens av och anpassning till medlemskapet i EU. Många är med rätta förbryllade, besvikna, uppgivna eller förbannade: Den inför folkomröstningen om EU utlovade socialdemokratiska Europaoffensiven för jobb och välfärd har inte förverkligats. EU ses mera som en never ending middagsbjudning där stats- och regeringschefer smörjer kråset.
De närmaste åren blir intressanta. Dels därför att den europeiska fackliga rörelsen börjat röra på sig och formulerar krav som direkt berör folkens vardag, dels därför att debatten om den inre marknadens sociala dimension tagit fart efter socialisternas framgångar i Italien och Frankrike. Frågan om gemensamma minimiregler för sociala och fackliga villkor inom EU (och den övriga världen) blir allt viktigare. Det understryks av en rapport som den fria fackföreningsinternationalen (FFI) presenterade tidigare i veckan. Rapporten visar att den vitaliserade fackliga rörelsen står för de konstruktiva idéer som krävs för att Europapolitiken ska vridas åt vänster. Eftersom de socialdemokratiska partierna delar fackens verklighetsbeskrivning (åtminstone nästan) är ett vänsterdominerat EU-parlament att föredra framför ett högerstyrt.
Hur det går? Sverige slår Bulgarien med 2-0.