Sexslavhandeln i Europa har skördat omkring 800 000 offer hittills. Det är kvinnor, barn och unga män som tvingas och luras in i en gränsöverskridande omänsklig handel med kroppar.
Offren kommer från fattiga länder som bland andra Moldavien och delar av baltstaterna.
Det ruskiga scenariot är välkänt vid det här laget. Unga människor som inte tycker sig ha någon framtid i sitt eget land faller som mogna frukter för människokroppsexploatörernas falska locktoner. Framtiden försvinner därefter i ett förnedrande töcken av våld och tvång och rättslöshet.
Just nu har sexslavhandeln fått ett visst utrymme på samhällsagendan. Anledningen är att den usla hanteringen är just gräns-överskridande, och därför har en given plats i debatten inför valet till EU-parlamentet den 13 juni.
EU har också agerat ifråga om det som kommit att kallas trafficking. Två ramlagar mot sexslavhandel har sett dagens ljus på senare år men har tydligen inte haft någon märkbar effekt eftersom handeln hela tiden ökar.
EU-parlamentarikern Marianne Eriksson (v), som just presenterat en rapport om trafficking, hävdar att ramlagarna förblivit papperstigrar därför att de enskilda EU-länderna inte engagerat sig tillräckligt i frågan. Hon anser att medlemsländernas engagemang är avgörande, och när det inte är tillräckligt stort händer ingenting.
Marianne Eriksson slutar nu som EU-parlamentariker, vilket är att beklaga för långt fler än dem som delar hennes politiska grundvärderingar. Eriksson har varit en de utsatta kvinnornas vapendragare, en parlamentariker som kämpat i motvind i en manlig struktur. Nyligen spolade majoriteten i EU-parlamentet hennes rapport avsedd att användas i kampen mot kvinnohandel. Trots att Marianne Eriksson fått med sig majoriteten i parlamentets kvinnonätverk vägrade de konservativa och socialdemokraterna att ens ta upp frågan till behandling i parlamentet.
Trafficking är en vidrig hantering. Dess offer har mikroskopiska utsikter att någonsin kunna leva ett normalt liv. Sexslavhandlarna däremot lever livets glada dagar med hjälp av de stora pengar de tar in på sina offers olycka.
Handeln omsätter mycket stora pengar, och än större lär de bli nu när porrindustrin och den förtäckta prostitutionen kopplat ihop sig med telekombolagen. Och där det finns stora pengar att hämta är utrymmet för samvete och medmänsklighet mikroskopiskt, för att inte säga obefintligt.
Sexslavhandel, pornografi och prostitution styrs i de allra flesta fall av män, och det är möjligen ingen slump att de manliga EU-parlamentarikerna helst vi slippa ta tag i frågan, och att enskilda medlemsländer (i de flesta fall med mansdominerade regimer) visat sig mer än lovligt tafatta ifråga om att använda sig av nämnda EU-ramlagar.
Medan den sofistikerade debatten och diskussionen om sex-slavhandeln pågår inför valet till EU-parlamentet fångar de samvetslösa slavhandlarna varje dag in nya offer i sina garn. Tolv--trettonåriga flickor och pojkar, ensamstående mammor som lockas med löften om riktiga jobb och bättre försörjningsmöjligheter i exempelvis Sverige befinner sig plötsligt inlåsta i någon bostad där de utnyttjas av såväl slavhandlarna själva som de kunder dessa rekryterar. Varje dag skändar främmande män sexslavarnas kroppar och chanserna att fly från detta omänskliga träsk existerar knappast.
Europa vill gärna framstå som den civiliserade världsdelen, den del av världen där demokrati, kultur och humanism har utvecklat långa och livskraftiga rötter. Detta är givetvis en falsk bild, en chimär. Sexslavhandeln är ett bevis för att det primitiva lever och frodas under den polerade ytan.