Hur snart behöver vi historia? De flesta tror nog att vi kommer ihåg de senaste tio-tjugo årens väsentligheter. Bland historiker finns det ofta en rädsla för att ge sig i kast med det nära nuet. En av mina vänner blev ombedd att skriva en biografi över Olof Palme. "Det är alldeles för nyss", svarade han -- och därför är den seriösa levnadsteckningen fortfarande oskriven.
Men några törs. Tony Judts "Postwar. A history of Europe since 1945" (William Heinemann, London 2005) är höstens nyttigaste läsning. På drygt 800 sidor går han igenom vad som hänt i Europa under de senaste sextio åren.
Det är en imponerande bok. Judt har en överblick och bredd som jag sällan stött på. Han har forskat och undervisat i England, Frankrike och USA. Han behärskar världsdelens olika skrymslen och vrår; de svenskar han nämner är Erlander, Bergman, Hammarskjöld och -- Svennis...
Namnen säger något om spännvidden i framställningen. Tyngdpunkten ligger på det politiska skeendet, men Judt skriver fylligt om ekonomin, kärleksfullt om film, och missar varken levnadsförhållanden, familjemönster, mediekonsumtion eller fot- bollslag.
Judt skriver väl, men boken är så späckad med intressant och viktig information att man ändå behöver gott om tid på sig. Det är dessutom en bok att återvända till, gång på gång. Där finns mycket att fundera över, förlopp som ger perspektiv på vad som händer i dag. Jag fastnade på de 800 holländska FN-soldaterna vid Srebrenica. Det var inte bara så att de stod passiva och såg på när de muslimska männen och pojkarna massakrerades. Det var värre än så: Nederländerna blockerade alla Nato-insatser till dess att deras trupp hade kommit helskinnad därifrån. Det borde ge svenska försvarspolitiker något att tänka på. Hur kommer vi att handla när de svenska FN-uppdragen ställer samma fråga?
Judt driver inte så många teser. Redan från början betonar han att Europas efterkrigshistoria inte har ett tema; den har flera. Men när han så småningom närmar sig århundradets katastrofer är han inte särskilt svartsynt. Han konstaterar att krigen kostade Europa 60 miljoner liv under århundradets första hälft; de senaste sextio åren har det inte blivit mer än någon miljon, trots Jugoslavien. Sällan har ett imperium upplösts så förhållandevis stillsamt som det sovjetiska, menar Judt.
Judt är imponerande bred i sin skildring, men ändå kan man önska sig mer. Den mest iögonenfallande luckan gäller miljön. Visserligen tar "Postwar" upp miljöfrågor, men nästan enbart i samband med planhushållningens avarter och miljörörelsens betydelse för oppositionen i öststaterna. "Postwar" ägnar inte klimatfrågan något utrymme, trots att denna -- jämte den ökade livslängden -- kanske en dag kommer att framstå som seklets märkvärdigaste bidrag till historiens långa rörelser.
Judt skriver historien som om hans läsare möter den för första gången. Jag kommer att återvända till hans bok gång på gång. Så småningom hoppas jag att den kommer på svenska, men den som har bråttom hittar den enklast via www.amazon.co.uk.
Krönika
Gunnar Wetterberg
Politisk krönikör