I går presenterade regeringen i Storbritannien nya, långtgående åtgärder för att bekämpa islamisk extremism. Utländska medborgare som ägnar sig åt "oacceptabelt beteende" skall utvisas. Till sådant beteende kommer bland annat räknas att i tal och skrift uppvigla till och underblåsa hat.
Fram till den 7 juli var det klassisk, gränslös brittisk tolerans som gällde. Extremisterna hade i åratal i full frihet kunnat föra ut sitt hatbudskap. London var huvudstad för den internationella islamismen.
Den brittiska reaktionen är begriplig, men det är olyckligt att det inte verkar finnas några nyanser, att politiken pendlar mellan ytterligheter. Man kan tycka att britterna kunde ha räknat ut att den extremistiska propagandan till slut skulle få destruktiva konsekvenser och visat lite mindre tolerans tidigare. När man nu skall kompensera för all sin tidigare passivitet på en gång för det också med sig risker.
Det kommer i alla händelser inte att räcka med enbart polisiära metoder. Det krävs en djupare reflektion kring orsakerna till islamismen. Vad är förklaringen till att denna extremism fått ett fotfäste bland en del muslimska invandrare i Europa?
För debattörer till vänster, men även för många andra, lyder förklaringen "fattigdom". Då blir receptet "internationell solidaritet och global facklig samverkan", för att citera vänsterdebattören Åsa Linderborg.
Debatten kring islamismen i Sverige, liksom i flertalet europeiska länder, lider av ett grundläggande handikapp -- av ett stort främlingskap. Klyftan mellan Europa och islam är nästan gigantisk. "Vi" känner inte till islam, annat än på ett mycket ytligt plan. Tankeströmningarna i den muslimska världen är oss i stort sett obekanta. Det finns inte heller någon interaktion mellan de muslimska samfunden i Europa och det omgivande samhället. Det finns en muslimsk slutenhet, men samtidigt ett ointresse -- för att inte säga direkt avståndstagande -- hos de europeiska värdsamhällena, kort sagt brist på integration.
Muslimen är "den andre", som man inte interagerar med. Fientlighet mot muslimer och islam var ett faktum långt innan extremister tog till våld i islams namn. Men man har i Europa också dragit upp gränser mot islam i föregivet progressiv, mångkulturell anda. Många har sett det som positivt att muslimer bildar separata samhällen i samhället, där en föreställd muslimsk autencitet kan odlas, i till exempel religiösa friskolor.
Som den sekulärt muslimske, brittiske författaren Salman Rushdie skrev häromveckan handlar problemet inte bara om den lilla minoriteten våldsamma jihadister, utan om att en i många fall reaktionär traditionalism har ett starkt grepp om åtskilliga muslimska institutioner som koranskolor och moskéer i Europa.
Islam skall välkomnas till Europa -- till det Europa som mer än något annat bör definieras av upplysningen.