Skulle fenomenet Barack Obama ha kunnat uppstå i Europa? Det undrar Per Ahlin i Dagens Nyheter (13/11).
Svaret beror förstås på vad man lägger i frågan. För Per Ahlin är Barack Obama en visionär och karismatisk ledare med en nästan "magnetisk dragningskraft". I kontrast till svenska politiker - som knappt kan lägga ett förslag utan att tvingas förklara hur en tvåbarnsfamilj i villa skulle påverkas - gräver Barack Obama inte ner sig i tabeller och siffror: "Han pekade med hela handen och målade upp en vision för framtiden".
Utifrån en sådan skiss är svaret på Per Ahlins fråga enkelt. Den typen av politiker har vi god erfarenhet av i Europa och vi har på det hela taget lärt oss att misstro dem.
Men USA är inte Europa. Och fenomenet Barack Obama måste förstås mot bakgrund av en helt annan politisk kultur.
Det finns två huvudsakliga skäl till varför amerikanska presidentvalskampanjer handlar om de stora penseldragen snarare än nivåerna i socialförsäkringssystemet.
Dels det faktum att USA:s president leder en federation av delstater som kulturellt och ekonomiskt är nästan lika olika varandra som Europeiska unionens medlemsstater, och som politiskt har en betydande grad av självstyre. Det gör naturligtvis presidentrollen mycket annorlunda statsministerrollen i lilla, homogena och politiskt centraliserade Sverige. Amerikanska presidenter frågar sig inte hur en reform påverkar en tvåbarnsfamilj i villa eftersom det inte finns något meningsfullt svar på den frågan.
Det andra skälet är att politiska beslut, på federal nivå men också på delstatsnivå, präglar den enskildes vardag mycket mindre i USA än i de flesta europeiska länder (vilket också är en viktig förklaring till det låga valdeltagandet). Presidentens roll är inte att lägga medborgarnas livspussel, utan att i breda penseldrag måla färdriktningen samt i egenskap av överbefälhavare och statschef representera nationen i internationella sammanhang. Trovärdighet och framtoning blir då viktigare än sakpolitiskt innehåll.
Också den djupa personfixering européer ofta upplever som ett frånstötande inslag i amerikansk politik är en konsekvens av det politiska systemet. USA har endast två stora partier - men dessa är mycket breda politiska allianser och inrymmer ofta många och motstridande politiska viljor.
Flera svenskar kommentatorer uppfattade striden mellan Hillary Clinton och Barack Obama i presidentvalskampanjens inledande skede som ett futtigt internbråk, som rimligen måste spela John McCain i händerna. Men i själva verket var meningsskiljaktigheterna mellan de två kandidaterna betydande. Och valet av Barack Obama till demokraternas presidentkandidat avgjorde för många amerikaner om man sedan röstade demokratiskt eller republikanskt.
Skulle då en valkampanj i Barack Obamas tecken kunnas lyckas i Sverige?
Knappast.
Men så är frågeställningen heller inte särskilt relevant.