När den inre marknaden infördes på 80-talet med fri rörlighet för arbetskraft inom EU skärptes gränskontrollen för att förhindra det man kallade illegal invandring. En bra bit in på 90-talet stakades färdriktningen ut i förhandlingar på mellanstatlig nivå bakom lykta dörrar, utan möjlighet för allmänheten att utkräva ansvar för politiken.
Migrationsforskaren Peo Hansens bok "EU:s migrationspolitik" redogör ingående för hur flyktingfrågan har hanterats i Europa under de senaste 50 åren. Det är skrämmande läsning.
Rapporter om brutala avvisningar, straffåtgärder mot flygbolag som tar med asylsökande till Sverige och fingeravtryckskontroller för att kunna avvisa de som har fått avslag i ett annat land är vanliga i massmedia. Alla har sett bilderna på båtflyktingar som flyr i gummifarkoster över havet. Många av dem får inte ens en chans att få sin asylansökan prövad, en rättighet de är garanterade enligt Genèvekonventionen. Var och en kan inskränkningarna se ut som tillfälliga avvikelser från en politik som vilar på humanitär grund. Men Peo Hansen visar att utvecklingen mot stängda gränser, effektiva avvisningar och externa lösningar har pågått under lång tid.
Sedan Amsterdamfördraget 1997 har flyktingfrågan successivt flyttats upp på överstatlig nivå. Regeringen Blairs förslag 2003 om regionala skyddsområden utanför Europa dit de flesta asylsökande i Europa skulle deporteras, innebar ett direkt frångående av Genèvekonventionen. Så långt har inte EU-kommissionen varit beredd att gå, men om inriktningen råder ingen tvekan. Att 90 procent av de asylsökande inte kan ta sig till Europa annat än på illegal väg är ett resultat av en målinriktad politik som Sverige har anslutit sig till och som inte påverkas av regeringens färg.
Ett gemensamt asylsystem inom EU har diskuterats under många år utan konkreta resultat. En ljusglimt är dock EU-parlamentets engagemang i frågan.
Enligt Peo Hansen går EU-politiken ut på att begränsa asylinvandringen till ett minimum för att göra det opinionsmässigt möjligt att ta emot arbetskraftsinvandrare som efterfrågas på den europeiska arbetsmarknaden. En sådan cynisk och hjärtlös politik rimmar illa med de kosmopolitiska ideal som omhuldas av Europavänner. Fred, frihet och mänskliga rättigheter är centrala värden i Europaprojektet. Det är hög tid att en gång för alla bevisa att de som kritiserar EU för att vara en rikemansklubb som bygger murar mot resten av världen har fel. Det bästa sättet att visa detta är att återupprätta asylrätten på europeisk nivå.