EU-ländernas planer på att häva vapenembargot mot Kina ser ut att skjutas i varje fall en aning på framtiden. Fortfarande är man -- inte minst från Frankrikes sida -- inriktad på att åter börja sälja vapen till den blivande, militära supermakten. Men nu i veckan har man från Bryssel signalerat att den tänkta tidtabellen för ett återupptagande av vapenexporten till Kina kommer att fördröjas.
Det skulle helt enkelt vara alltför demonstrativt -- särskilt mot Förenta staterna som kraftfullt värnar om det internationella vapenembargot -- att skeppa vapen till Kina i dagsläget. Häromveckan antog den kinesiska folkkongressen en lag som auktoriserar bruk av vapenmakt för att återupprätta Pekings styre över Taiwan, en demokrati till skillnad mot "Folkrepubliken" Kina. Men EU-planerna är alltså för den skull inte avförda, bara tillfälligt lagda på hyllan.
EU:s hantering av vapenembargot mot Kina ställer de politiska aspekterna av vår relation till den framväxande supermakten i blixtbelysning. Vad blir det för världsordning när demokratier anpassar sig till en globalt mäktig diktatur?
Kina är en marknad, dessutom "hela världens fabrik" där allt mer av det som vi konsumerar redan produceras. Effekterna av den kinesiska konkurrensen kommer snart att börja bli kännbara på allvar. Medan vi i Europa förnöjt lutar oss tillbaka, i den bedrägliga illusionen att vårt välstånd kommer att vara för evigt, rycker ett frustande ambitiöst Kina -- och Indien -- fram på bred front.
Kina är därmed ett hot -- men också en utmaning. Kanske behöver ett trött Europa just utsättas för en chockbehandling i form av kinesisk konkurrens för att vakna till insikt att det inte går att leva på gamla meriter, att nationer ständigt måste kraftsamla för att hävda sig.
En sådan mentalitetsförändring till följd av mötet med Kina kan endast välkomnas. Men i ett annat avseende riskerar Kinas framryckning till positionen som världens ledande nation att få betydande, negativa konsekvenser.
Kina är inte Amerika. Den amerikanska, politiska och ekonomiska dominansen har resulterat i mer frihet, i att demokratin stärkts globalt. Det är inte vad den kinesiska maktställningen kommer att bidra till internationellt. På lång sikt är det naturligtvis rimligt att anta att även Kina kommer att demokratiseras. Men det finns i dag inga tecken alls på en sådan förändring. Det växande välståndet stärker tvärtom regimen.
Det internationella systemet har i decennier burits upp av den demokratiska och kulturella värdegemenskap som förenat Förenta staterna och Europa. Denna epok, den västliga, är snart till ända. Hur kommer den internationella ordning där den näst viktigaste -- och om några få decennier rent av den viktigaste -- makt-polen är ett icke-demokratiskt Kina att te sig?
Att demokratier vill sälja vapen till en diktatur med politiska och militära hegemonianspråk är i detta perspektiv olycksbådande.
I stället för att försöka påverka Kina i demokratisk riktning underordnar européerna sina demokratiska principer det krassa affärsintresset. Det är inte bara omoraliskt, det är farlig "realpolitik".