Spanien har varit mycket drivande i frågan. De vill mjuka upp den hårdare hållning som EU haft sedan våren 2003. Den brukar kallas för svarta våren, då regimen fängslade många inom demokratirörelsen. De dömdes till en sammanlagd fängelsetid på 1 456 år.
EU:s linje innebar att samarbetet med Kuba villkoras av hur de mänskliga rättigheterna utvecklas. Inga högnivåbesök skulle göras och ambassaderna på ön skulle utveckla sina relationer med företrädare för demokratirörelsen, var det sagt. Den har aldrig fullt ut genomförts, utan olika länder har haft sin egen linje. Vid senaste utvärderingen av Kuba-politiken 2008 tillhörde Sverige de tuffare länderna som ville att linjen ska ligga fast så länge inga avgörande framsteg sker på demokratiområdet.
Under årens lopp har enstaka fångar släppts ur fängelset, nästan alltid av hälsoskäl. De har inte benådats utan stått under övervakning av säkerhetspolisen. I somras frigavs 52 fångar och fler lär vara på gång. Ingen av dessa är i formell mening fri. De har dock med Spaniens hjälp fått lämna landet tillsammans med sina anhöriga. Merparten har sedan flyttat till USA. Några bor kvar i Spanien där de inte fått status som politiska flyktingar. Det är märkligt med tanke på att de finns där som resultat av en politisk uppgörelse som den spanska regeringen deltagit i. Ur Castroregimens synvinkel är landsfördrivningen ett plus. Den blir av med fångar som vållar problem. Som följd har även flera aktivistgrupper dränerats på krafter då dessa varit anhöriga till fångarna som kastats ut.
EU är som grupp en stor handelspartner till Kuba. Länder som Spanien, Portugal och Frankrike har investerat i bland annat turistindustrin, så där finns ett intresse att det ekonomiska samarbetet får växa. Ett handelsavtal mellan EU och Kuba hägrar. I Spaniens fall finns också historiska relationer som ger ideell tyngd åt strävan att återgå till det gamla vanliga.
När det gäller mänskliga rättigheter, demokrati, enpartistatens makt, yttrandefrihet och liknande frågor är Kuba samma land idag som 2003. Man kunde önska annat; men ingen av de lagar som används för att stoppa kritik och fängsla kritiker har ändrats. Systemet är intakt. Kuba är ett av de länder som har hårdast politik gällande yttrandefrihet, tillgänglighet till internet och fria medier.
Ekonomiska reformer har utlovats. Men småföretag kan inte drivas på kommando. De kubanska kommunisterna studerar utvecklingen i Vietnam och Kina intresserat, kanske i förhoppning att kunna göra en karibisk variant på marknadsekonomi och enpartistat. Just nu är det dock mer fritt fall än förändring.
Om den svenska hållningen mot Kuba vet vi inget. Kommer regeringen att bejaka den spanska linjen, eller blir man fast vid den principiella hållning som man tidigare haft?