När höjd levnadsstandard och förbättrad medicinvetenskap gör att vi lever längre, och med hög livskvalitet högt upp i åldrarna, är det odelat positivt. Det tycker nog alla.
Men betyder det att det vore eftersträvansvärt att stoppa åldrandet och ge människan evigt liv? Frågan infinner sig när man läser intervjun med transhumanisten Linus Petersson (Correns helgbilaga Paus, 17/9). Den filosofiska inriktning han tillhör vill förbättra människan tekniskt och biologiskt med odödlighet som mål. Eftersom alla människor har lika värde förtjänar alla evigt liv, och vetenskapen måste sträva efter att göra människan odödlig, enligt transhumanismen.
I denna sekulariserade tid, när många av oss har svårt att tro på någon som helst fortsättning efter döden, låter det spontant som en gigantisk ångestdämpande åtgärd. "Du kommer inte att dö, du kommer inte ens att åldras - tagga ned och njut av ditt eviga liv", är ett lockande budskap.
Men nästa tanke rör fortplantningen. Om ingen dör kan vi ju inte ständigt fylla på med nya människor. Inte ens kinesisk ettbarnspolitik skulle räcka för att förhindra överbefolkningen, det skulle snarare krävas tvångssteriliseringar av alla (om inte någon ny genförändrande teknik kan avskaffa fertiliteten samtidigt som den stoppar åldrandet).
Vad skulle det bli för slags värld? Inga omsorgskrävande barn eller åldringar, ingen sorg över dödsfall, bara massor av människor i en frusen 25-årsålder som förbättrar sin intelligens och sina kroppar med olika nya tekniker. Det låter som paradiset för en nationalekonom, men som en skrämmande dystopi för den som vill att livet ska innehålla något mer än totalt egofixerad lyckomaximering och självförverkligande.
Döden är skrämmande och obegriplig, det är därför så många religioner lovar en fortsättning på andra sidan. Men ett liv utan död är skrämmande på ett annat sätt. Är vi beredda att sätta stopp för nya människor för att själva få leva för evigt? Har inte individualismen gått för långt då?