Föräldrarna ska själva få avgöra hur barnbidraget ska delas när barnen bor växelvis hos dem. Det beslutet fattade riksdagen den 1 juli 2006. Men även om lagen ska vara könsneutral måste föräldrarna vara överens. Det räcker inte att pappan begär delat barnbidrag. Makten är på mammans sida.
För socialdemokraterna och miljöpartiet är detta en besvikelse. De anser att det är djupt orättvist att modern allena ska godkänna beslutet eftersom båda föräldrarna har ansvar för barnets kostnader.
Syftet med en könsneutral lagstiftning är att främja båda föräldrarnas delaktighet och ansvar för sitt barn och att barnbidraget ska kunna delas lika vid en separation. Det är naturligtvis utmärkt.
De borgerliga och vänsterpartiet ser positivt på att barnbidraget inte längre delas ut automatiskt till modern. Men även om de har olika uppfattningar om hur kostnaderna för barnomsorgen ska fördelas står de fast vid att föräldrarna måste vara överens.
Som vänsterpartiet ser det bör man inte göra en tvångsvis delning av intäkterna om man inte tvångsvis kan dela kostnaderna.
De borgerliga vill å andra sidan inte bidra till nya konflikter genom att kommunen skickar delade räkningar till föräldrarna för dagis, fritids och olika föreningsaktiviteter.
Samtidigt kan man undra vad lagändringen får för verkan om par som har separerat måste vara överens. Det är inte överraskande att barnbidraget ofta används som ett maktmedel. Och att många pappor känner sig diskriminerade.
Det är inte heller förvånande - vilket Corren skriver på nyhetsplats i dag - att relativt få föräldrar i Östergötland har enats om att dela barnbidraget lika.
Till syvende och sist är ändå utbetalningen av barnbidrag inte en fråga om jämställdhet. Det handlar, som Barnombudsmannen påpekar, om "barnens rätt till ekonomiskt bistånd för att täcka kostnaderna för sina grundläggande behov".
Det är lätt att förstå många ropar på skärpt lagstiftning. Utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle går i flera avseenden för sakta.
Men samtidigt behöver vi komma bort från den reflexmässiga tanken att alla svåra problem kräver tvångsmässiga lösningar. I första hand gäller det att uppmuntra ett annat beteende och tillämpa den lagstiftning vi har.
Tvisterna kring barnbidraget ger kanske inte upphov till några självklara svar. Men de påminner om att arbetet med jämställdhet måste vara ömsesidigt.
Och att frågan måste utredas vidare.