Samarbetet 1932 mellan socialdemokraterna och bondeförbundet var en historisk kompromiss som lade grunden till folkhems- och välfärdsbygget. Alliansen arbetare-bönder vevades i repris med start 1951, och så sent som 1995 gjorde centern upp med socialdemokraterna om kris- och saneringspolitiken.
Det var då, det. I dag skiljer det oceaner mellan socialdemokraterna och centern. Maud Olofsson profilerar sig arbetarrörelsens hårdaste kritiker. Hennes hätska utfall bär stundom hatets prägel. Hennes förakt för människor som tvingas leva på "bidrag" -- i Olofssons föreställningsvärld är socialförsäkringarna bidrag -- är omisskännligt och tycks ha snickrats till på en norrländsk punschveranda. Fredrik Reinfeldt framstår som en medkännande socialliberal vid sidan av Maud Olofsson, politikens missilstyckade stridsvagn.
Att centern profilerar sig som ett antifackligt parti är förvisso inte konstigt. Partiet har lågt stöd bland LO:s och TCO:s medlemmar.
Centerpartisterna betraktar Maud Olofsson som en nyckel till framgång. Hennes ställning är ohotad. När enskilda centerpartister uttalar sig låter det som om centern tack vare Olofsson surfar fram på en löddrigt het framgångsvåg. Konstigt. När Maud Olofsson tillträdde som ordförande 2001 stöddes partiet av lite drygt sju procent av väljarna. I SCB:s senaste väljarundersökning stöds centern av 6,5 procent. Talet om det nya och framgångsrika centerpartiet förefaller något överdrivet. Väljarna har hur som helst inte upptäckt storheten med partiet. De som har anledning att oroa sig mest för den högerkonservatism som centern frossar i är kristdemokraterna.