Som vanligt är arbetsgivarna, offentliga och privata, återhållsamma när det gäller utrymmet för löneökningar. Som vanligt trissar de fackliga organisationerna upp kraven.
Men 2010 års avtalsrörelse är långt ifrån vanlig.
Förhandlingarna om de kommande årens löneökningar sker under en historiskt djup lågkonjunktur, i sviterna av en global finanskris och med en arbetslöshet som skjuter i höjden. Den återhämtning som syns i ekonomin går långsamt, exporten fortsätter att dippa, industriföretagen dras med stora förluster och den offentliga ekonomin är under hård press då skatteintäkterna viker och socialbidragen ökar.
Arbetsgivarna har därför krävt centrala nollavtal, vilket innebär en paus för centrala löneökningar. Det är dock inte detsamma som att alla går lottlösa. De arbetsgivare som mäktar med att ge sina anställda högre lön kan givetvis göra det. De som däremot inte klarar av högre lönekostnader kan välja att avstå.
I praktiken innebär centrala nollavtal att förhandlingarna sker lokalt i stället för centralt och att hänsyn tas till att olika arbetsgivare drabbas olika av krisen och lågkonjunkturen. Och i dagens tuffa verklighet är det den enda rimliga modellen.
Men de centrala fackliga organisationerna är på krigsstigen och tänker inte gå med på några nollavtal. De agerar som om det vore en helt vanlig avtalsrörelse.
IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer kräver ettåriga avtal med lönepåslag på 2,6 procent. De två lärarfacken kräver en relativ löneökning till lärarnas fördel; att lärarna får mer än andra yrkesgrupper. De kommunala tjänstemannafacken SKTF och Akademikerförbundet SSR samt Kommunal avvisar också kravet på nollavtal. Det är oansvarigt.
Konsekvenserna av en avtalsrörelse som mynnar ut i fortsatta centrala löneökningar kan bli allvarliga.
Bland de privata arbetsgivarna riskerar företag som inte mäktar med högre lönekostnader att gå omkull och den redan höga arbetslösheten att bli ännu högre. Strukturomvandling, kallas det med ett annat ord. Det brukar facken inte vara rädda för då det i alla fall tidigare inte har drabbat de mer kvalificerade och bättre betalda industrijobben. Men i den här lågkonjunkturen är det just de jobben som har försvunnit.
Bland de offentliga arbetsgivarna som inte klarar högre lönekostnader väntar personalnedskärningar, sämre kvalitet inom vård, skola och omsorg samt att vissa verksamheter läggs ned eller ut på privata entreprenörer.
Vill facken vara med och bidra till den här utvecklingen? På lokal nivå har man börjat inse följderna. På central nivå är man långt ifrån med på noterna och tänker, som det ser ut i nuläget, ta fajten med arbetsgivarna.
Men frågan är vad löntagarna tjänar på en sådan fajt. Blir det regeringsskifte nästa år äts ju eventuella löneökningar ändå upp av de utlovade rödgröna skattehöjningarna.