Att den som är arbetslös inte vill ha mindre i plånboken är lätt att förstå.
Men handlar frågan om sänkt a-kassa om ett systemskifte? Det går att svara både ja och nej på den frågan.
Några hundra kronor mindre per månad för den som är arbetslös är förvisso inte ett systemskifte.
De socialdemokratiska regeringarna under Ingvar Carlsson och Göran Persson genomförde lika stora nedskärningar i de offentligt finansierade trygghetssystemen under 1990-talet. Och skattesänkningar därtill.
Fackets mardrömsvision är att sänkt a-kassa leder till att låglöneyrken hamnar ännu mer på efterkälken och att klyftorna ökar. Men så vet man inte säkert att det blir.
Regeringens förhoppning är att lägre a-kassa i kombination med sänkt skatt ska göra att fler anstränger sig för att komma i arbete. Kanske till och med tar ett sämre jobb än det man blev av med.
Så vet man inte heller med säkerhet att det blir. Men det finns goda grunder för optimismen. En OECD-studie uppskattar att en tioprocentig sänkning av a-kassan leder till minskad arbetslöshet med en procentenhet. Svenska siffror pekar i samma riktning.
Säkert är att om regeringens politik leder till att fler kommer i arbete, så har många mycket att vinna. Det gäller både dem som går från arbetslöshet till jobb och alla de löntagare som får behålla runt en tusenlapp mer varje månad. I så fall är det acceptabelt att några få får det lite sämre.
Markant ökade skillnader mellan dem som har det sämst och de välbeställda i samhället skulle kunna kallas ett systemskifte. Sveriges inkomstskillnader hör till de minsta i världen och kan sägas vara en del av "den svenska modellen".
Men ett litet steg i den riktningen kan man inte kalla ett systemskifte. Att det ska löna sig bättre att arbeta än att leva på a-kassa är en sund princip, inte någon högerextremism.
Så långt är svaret därför nej.
Viktigare är att regeringens politik syftar till att göra a-kassan självfinansierande och obligatorisk. Ett sådant system bör bli en angelägenhet för staten, jämförbar med sjukförsäkringen.
Om fackförbunden tappar greppet om a-kassan kommer man också att tappa medlemmar. I Norge där arbetslöshetsförsäkringen är obligatorisk är 55 procent anslutna till ett fackförbund. I Sverige är anslutningsgraden 80 procent (Sydsvenskan 12/11).
Obligatorisk a-kassa hotar maktbasen för världens kanske starkaste fackförbund. Klart de är förbannade.
Men det skulle onekligen se illa ut om fackförbunden gick ut öppet med att de är emot att alla ska ha rätt till arbetslöshetsersättning.
Starka fackföreningar med hög anslutning har historiskt sett varit bra för Sverige. Det finns skäl att ifrågasätta om det fortfarande gäller när svensk arbetsmarknad behöver genomgå strukturella förändringar.
Valnederlaget 2006 var inte bara socialdemokraternas, det var hela arbetarrörelsens. Det är dags att facket inser det och uppdaterar sin roll på ett konstruktivt sätt.
Vi väntar på ett facket 2.0.
Det systemskiftet är välkommet.