Gårdagens sysselsättningsstatistik från Statistiska centralbyrån är mörk och dyster läsning. En höstdepression klädd i naket kalla siffror. Inte nog med att sysselsättningen minskar. Det är färre som arbetar i dag än under de skakiga kris- och eländesåren 1993/1994. Då knäade företagen under efterfrågekrisens bördor, och tillväxten var obefintlig. I dag redovisar företagen rekordvinster, Sverige spelar i tillväxtligans absoluta topp, men de nya jobben uteblir. Mellan det tredje kvartalet i fjol och motsvarande period i år minskade antalet anställda med 38 000. Mest minskade antalet anställda i den offentliga sektorn.
Jacob Wallenberg, tillträdande boss i mäktiga Investor, sa i går att "jobless growth", tillväxt utan nya jobb, är vad vi måste vänja oss vid. Företagen fortsätter visserligen att investera i Sverige, men jobbtillväxten sker utomlands, i låglöneländer där facket är svagt.
Wallenbergs uttalande är rena "Triumfmarschen" i öronen på de systemkritiker som slåss för fortsatt och intensifierad privatisering av den offentliga sektorn. Ty om den privata sysselsättningen fortsätter att minska blir det svårt att upprätthålla en stor, skattefinansierad välfärdssektor.
Den minskade sysselsättningen är det enskilt största hotet mot den gemensamt finansierade välfärdsstaten. Det så kallade tjänstedirektivet är en annan hotbild. När tjänstedirektivet nyligen diskuterades i Europaparlamentet svarade Europafacket för den hårdaste kritiken. Det är ingen tillfällighet. Tjänstedirektivet, i dess nuvarande utformning, är en marknadsliberal produkt som syftar till att bryta upp de offentliga monopolen och ersätta dem med privata tjänsteföretag, samt att begränsa fackens inflytande.
Vänsterpolitiker i Europa ligger lågt, framstår som handlingsförlamade när den marknadsliberala offensiven rycker fram, anförd av det internationaliserade storkapitalet. Hoppet står till facken. De är den enda kraft som kan utmana marknadsgeneralernas krav på underkastelse.
TORBJÖRN GUSTAVSSON
Å andra sidan