Borgerliga sympatisörer i Sverige som framhåller att den fackliga organisationen har för stor makt, hänvisar gärna till USA. Där föregås tecknandet av kollektivavtal av omröstning bland de anställda. Minst hälften av företagets anställda måste rösta ja till fackligt medlemskap. Den amerikanska modellen kopierades senare, om än i något modifierad form, av Storbritanniens konservativa regering. Anhängarna av modellen avstår från att beröra det faktum, att många amerikanska företag vägrar acceptera de anställdas krav på facklig organisering. Sålunda avskedas många amerikanska löntagare som vill ansluta sig till facket. Modellens bräcklighet illustreras av den heroiska kamp som bilarbetarna vid Halleen Chevrolet i Ohio utkämpar just nu. Berättelsen tar sin början 2005, då samtliga arbetare röstade "ja" då frågan om fackligt medlemskap aktualiserades. Företagsledningen svarade med att ställa ultimatum: Om inte arbetarna övergav kravet på anslutning till Maskin- och flyg-industriarbetareförbundet (IAM), skulle de avskedas. Arbetarna gick ut i strejk, varpå företaget rekryterade strejkbrytare. Händelseförloppet vid Halleen Chevrolet slår hål på myten om den fungerande amerikanska modellen.
Fackföreningsrörelsen i USA synes utkämpa något som bäst kan förklaras som "sista striden det är". En av dem som går i spetsen för en nutidsanpassning av facket är James P Hoffa, sonen till den legendariske och mystiskt försvunne ordföranden i Teamsters, motsvarigheten till Transport, Jimmy Hoffa. Hoffa junior, ordförande i Teamsters, som med sina 1,4 miljoner medlemmar är USAs näst största fackförbund, var ett av de förbund som bröt sig ur AFL-CIO (amerikanska LO) vid kongressen 2005; det andra är servicefacket SEIU med 1,8 miljoner medlemmar. Efter diverse högröstade angrepp på utbrytarna har AFL-CIOs ledning sansat sig och förespråkar dialog. AFL-CIO har inte råd att hamna på kollisionskurs med SEIU, det snabbväxande facket. Återstår att se om centralorganisationen tar intryck av Teamsters med fleras krav på ökade satsningar för att organisera de lägst betalda inom den växande servicesektorn, på samma gång som det ekonomiska stödet till demokraterna minskar.
Med viss regelbundenhet presenteras opinionsundersökningar som visar att hälften av löntagarna vill gå med i facket. Rädslan för repressalier och avsked får dem att avstå. Den under 1980- och 1990-talen organiserade hetsjakten på fackföreningsfolk pressade den låga organisationsgraden ytterligare nedåt. 2004 var 12,5 procent av arbetskraften organiserad, att jämföra med 34 procent 1955, då AFL och CIO gick samman.
USA-fackets första decennier är den blodiga berättelsen om kamp mot repressiva lagar och militärt och polisärt förtryck. President Roosevelts "new deal"-politik samt Henry Fords plötsliga omsvängning i synen på fackföreningar banade väg för den fredliga samexistens med politiker och arbetsgivare som kulminerade under de spektakulära tillväxtåren på 1950- och 1960-talen.
1970 var protektionismens årtionde. 1979 gick bilarbetarfacket UAW med på sänkta löner för att "rädda jobben" vid Chrysler. Jobben försvann ändå. I dag förbereder SEIU kampen för att organisera löneslavarna i lågprisjätten Wal Mart. Strategin är riktig, men övermakten, i form av domstolar, arbetsgivare och en antifacklig president, tycks orubblig. Så framstod, å andra sidan, även det oinskränkta arbetsgivarherraväldet för 100 år sedan.