Sverige är de stora elefanternas land. Det är antingen elefanterna i näringslivet eller i arbetarrörelsen. De där i arbetarrörelsen är lite speciella. De låtsas vara något annat än elefanter, men gång på gång avslöjar de sig.
I fallet med Skandias eventuella förlikning med före detta ordföranden Lars Ramqvist är det tydligt. Skandialedningen är så mån om att den tidigare ordföranden skall få slippa undan med växelpengar att den i går hotade med att avgå i fall ägarna inte godkände den på den kommande bolagsstämman.
Med det hoppas man att stämma upprorsrösterna i bäcken. Mycket ljus riktas nu mot AP-fonderna, de statliga institutioner som skall vara goda föredömen som ägare, varför regeringen har valt att sätta ett antal fackpampar i deras styrelser. Alltså sådana som brukar motivera sina löner och uppburna positioner med att de för "kampen" mot sådana som Ramqvist.
Men inte då. De flesta väljer att ducka när frågan ställs. Sådana som Kommunals ordförande Ylva Thörn och Metalls Göran Johnsson vägrar diskutera frågan över huvud taget. Andra påstår sig inte ens veta om frågan har varit uppe i styrelsen. Och så vidare. Trots att Aktiespararna lagt fram ett alternativt förslag och arbetar för att få med sig de tio procent av rösterna som behövs för att stoppa förslaget, och trots att AP-fondernas inställning därmed blir avgörande, så verkar det som om Ramqvist kommer att slippa undan.
Alltså tack vare ett antal fackföreträdare som än en gång visat lojalitet mot etablissemanget i stället för folket.