Kan högre utbildning leda till lägre kunskap om sakers tillstånd? Ja, förutsatt att det handlar om ett ämne om vilket det råder en felaktig samsyn mellan regering, medier och berörda organisationer. För högre utbildning innebär oftast att man tillägnar sig den uppfattning som dessa institutioner lanserar i debatten.
Det är en pikant konsekvens av den undersökning som den Timbroanknutne författaren Johan Norberg presenterade i går och som i stort sett går ut på att svensk allmänhet har fått en förvriden bild av miljöproblem och fattigdom. Undersökningens resultat ger onekligen anledning till eftertanke både vad gäller svenska folkets kunskapsnivå och frågan om ansvar.
Utvecklingen i världen har gått mot allt bättre miljö, hälsa och välstånd. Världens vatten blir renare, skogarna växer, fattigdom och barnarbete är på nedåtgående. U-länderna får det bara bättre och bättre. Det är inte påståenden utan fakta. Ändå tror svenska folket att läget inte bara är väsentligt sämre än vad det är utan uppenbarligen också att kurvorna går nedåt när de i själva verket går uppåt.
Institutet Demoskop ställde åtta frågor om dessa ämnen. Resultatet var förödande enligt Norberg: "I genomsnitt svarar majoriteten i alla åldersgrupper, alla inkomstgrupper och alla utbildningsgrupper fel på alla frågor."
Norberg pekar ut miljöorganisationerna och vänstervridna medier som skurkar i dramat. Genom att konstant blåsa upp möjliga källor till elände och förtiga positiva fakta tillfredsställer de sitt ömsesidiga intresse av sensation och alarmism.
Men en djupare fråga inställer sig också: Vad är det i grund och botten för slags behov vi ser komma till uttryck? Miljörörelsen och dess politiska förgreningar har ju uppenbarligen vidrört något slags känslosträng. Annars skulle deras verklighetsbild inte ha kunnat sätta sig så tacksamt tillrätta i allmänhetens medvet-ande.
I den svenska offentligheten hyllas förnuftet och sakkunskapen. Vi betraktar oss gärna som dem som skärskådar fördomar och ständigt behåller ett nyktert och kritiskt förhållningssätt i alla lägen. Men det verkar finnas åtminstone ett område där även den svenska rationalismen får ge vika för skenföreställningar, och det är paradoxalt nog tillståndet i världen i stort. Och faktum är att detta i hög grad är en böjelse vi delar med större delen av västvärlden. Skräcken, självhatet, svartsynen, alla är de ständigt närvarande inslag i den europeiska idétraditionen. Mer än ofta har det förvisso funnits fog för nedstämdhet, men dessa känslor verkar finnas konstant hos oss, oavsett hur verkligheten ser ut. Handlar det inte om Guds hämnd handlar det om moder naturs eller om något annat.
Någonstans i den västerländska kulturen verkar det finnas en dragning åt det dystopiska. Varför det är så kan diskuteras, men det är i alla händelser bra att veta det. Självinsikt är början till bättring.