Som Correns ledarsida nämnde i går är Italien nästa land att segla upp som en potentiell ekonomisk problemkandidat inom euroområdet. Italien har en statsskuld på långt över 100 procent av BNP och har hittills räddats från krisåtgärder genom att man lyckats hålla budgetunderskotten på en acceptabel nivå. Den höga italienska statsskulden är inget barn av finanskrisen utan har varit hög i många år och har inte accelererat de senaste åren.
Det är heller inte den höga statsskulden som främst oroar marknaden, utan att politisk turbulens ska försätta Italien i samma situation som Irland, Spanien och Grekland. Oron baserats på rykten om att Italiens premiärminister Silvio Berlusconi vill göra sig av med finansministern Giulio Tremonti, mannen som lett den fruktbara kampen mot stora budgetunderskott. Skulle Italien dras in i skuldkrisen innebär det ett hårt slag mot eurosamarbetet, då landet har eurozonens tredje största ekonomi.
Men risken att Italien ska bli ett nytt Grekland är trots allt begränsad. Faktum är att Italien särskiljer sig från alla de andra krisländerna i Euroområdet; till skillnad från Grekland har man inte haft politiker som farit med osanning om landets ekonomiska status; till skillnad från Irland har den finansiella sektorn klarat sig bra och till skillnad från Spanien har Italien inte drabbats av en punkterad bostadsbubbla.
Det sistnämnda är intressant. Medan nybyggda lägenhetskomplex står övergivna i Spanien har Italien klarat sig från en bostadskris. Det finns kulturella förklaringar till det som kan bli grunden till att Italien rider ut också denna ekonomiska storm. Det italienska privatsparandet är mycket högt. Belåningen på bostäder är därför liten. Andelen av bostadens värde som betalas med handpenning är hög och lånen täcks ofta av familjen. Där den italienska ekonomin tappar i flexibilitet vinner den i robusthet.