Ändå verkar en liten stråle av hopp ha brutit igenom tyranniets isvallar kring ön. Efter förhandlingar med katolska kyrkan och Spaniens utrikesminister Moratios har regimen beslutat att släppa drygt 50 politiska fångar. Motivet torde vara krasst: Kubas ekonomi är genomrutten och för att få in kapital behövs bättre relationer till omvärlden. De åldriga Castrobröderna må se frisläppandena som en mindre, nödtvungen eftergift. Dissidenterna måste också lämna Kuba.
Men samtidigt innebär det hela ett slags de factoerkännande av oppositionen. Regimens anspråk på att företräda hela det kubanska folket i deras bästa intresse blir därmed en brusten illusion, som undergräver Castroledarnas legitimitet. Eftersom de inför sina egna undersåtar i praktiken tvingas medge att det finns en livaktig proteströrelse mot deras styre, blottas myten om socialismens saliggörande välsignelser som den lögn den alltid varit.
Innan Fidel Castro tillsammans med brodern Rául grep makten 1959 regerades landet av den korrupte högerdiktatorn Fulgenico Batista. Trots det var 50-talets Kuba, både vad gäller ekonomi och välfärd, Latinamerikas mest välmående land. Utvecklingsnivån var jämförbar med Frankrikes och Italiens.
Castro införde inte bara en ännu värre diktatur. Han ödelade även Kuba ekonomiskt och socialt. Skolväsendet och sjukvården förföll, tillgången på mediciner minskade, liksom näringsintaget. Resultatet av över 50 års kommunistiskt vanstyre är glasklart: misär och elände.
Det är lika märkligt som förbluffande hur den svenska vänstern ändå i åratal romantiserat Kuba. Särskilt under 70-talet framställdes Kuba närmast som ett mönsterexempel på en rättfärdig, socialistisk revolutionär stat.
Tag bara 1975, då statsminister Olof Palme som första ledare för ett demokratiskt, europeiskt land gjorde statsbesök på Kuba. Inte ett uns av kritik mot Castro uttalades av Palme. Tvärtom uppträdde de bägge på ett massmöte i Santiago de Cuba och skanderade slagord om vänskap och solidaritet.
Numera är epoken av Castrokramande tack och lov förbi inom S. Men partiet undkommer inte det skamliga faktum att man länge bidrog till att stödja en avskyvärd diktaturs maktinnehav. Och fortfarande slirar tydligen omdömet. Ty hur kan S utan att rodna låta Mikael Wiehe agera som musikaliskt dragplåster på deras valmöten?
Wiehe tar ännu idag tar Castro i försvar och hävdar att Kuba är det land i regionen som bäst försvarat de mänskliga rättigheterna för flertalet av sin befolkning. Wiehe kan väl fråga Castros politiska fångar om de delar denna åsikt.