Det är inte arbetarklassen som reser kravet på republik. Kravet drivs av företrädare för den etablerade medelklassen: Riksdagsledamöter, statsvetare, debattörer, kulturpersonligheter, tidningsfolk. Inför nationaldagsfirandet trappade de upp kriget mot monarkin. Gudrun "Det gäller att synas" Schyman, förre EU-parlamentarikern Göran Färm (s) och riksdagsledamoten Louise Malmström (s) från Östergötland är några av undertecknarna av den artikel i republikanska Dagens Nyheter som kräver att monarkin skrotas när Carl XVI Gustaf faller ifrån. Riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp) anför en gles men tapper skara liberaler som dundrar mot monarkin i Svenska Dagbladet.
Schyman, Färm & Co skriver att "riksdagsledamöter och direktörer blir nervösa för att säga fel när de ska möta kungen". Och? Det säger i så fall mer om våra politiker och direktörer än om monarkin.
Nuvarande ordning, med en monark som sätter lite extra krydda på tillvaron för vanligt folk och som betyder en del för marknadsföringen av varumärket Sverige, är resultatet av en hedervärd konstitutionell kompromiss. Så länge kungen sköter sitt fögderi någorlunda hyggligt finns det ingen anledning att ompröva den historiska kompromissen.
Var och en söker sina egna strider. Men visst är det bekymmersamt att i synnerhet vänsterfolk med inflytande lägger ner allt större kraft och möda på att slåss mot monarkin -- på samma gång som revorna i välfärden blir allt tydligare och folkets krav på åtgärder mot arbetslösheten och för ökad sysselsättning ljuder allt högre, som ett mäktigt, obetvingligt dån i rättens krater. Monarkins snara hädanfärd är en fråga för en högljudd, etablerad minoritet ur medelklassen som finner sin livsluft i gapigt skrikig plakat- och symbolpolitik.