Hur kunde han? Hur kan han vara så korkad att han åkte till Pakistan? Rakt in i lejonets kula efter att ha suttit fängslad mer än två år under vidriga förhållanden i Guantanamo. Utan åtal eller dom, bara oändliga förhör.
Ja, nog går det att spekulera.
Nära till hands ligger att han faktiskt är en terrorist. Att han var i Afghanistan under kriget för att slåss på talibanernas sida. Väl frisläppt efter stora ansträngningar från Sveriges regering pustade han ut några år hemma i trygga Sverige. Och ville nu ansluta sig till trupperna igen. Att denna märkliga händelse handlar om politik och terrorism.
Men det finns många alternativa förklaringar. Förra gången kanske han helt enkelt var en äventyrslysten yngling som ville se sig om i världen. Eller en sökare som ville finna sina rötter. Eller en religiös man på pilgrimsresa.
Att han återvänt skulle kunna förklaras med de ohyggliga upplevelserna efter det förra gripandet. Kanske var hans nya resa ett försök att finna ro, förlika sig med minnena för att kunna gå vidare.
Eller så är han en simpel knarkkurir.
Jag vet inte. Och förmodligen inte du heller.
Mehdi Ghezali ska naturligtvis ha det straff han förtjänar - om han nu förtjänar något. Oavsett om det blir böter för att ha brutit mot Pakistans inreselagar eller något mycket allvarligare. Men innan rättsmaskineriet arbetat klart tänker jag avvakta med min dom. Fantasier finner sin näring i våra fördomar. Låt oss hålla dem tillbaka.
*****
Och så en notis från motionssquashen i Linköpings squashhall. En tuff liga för tremannalag. Mitt lag, med det något dubbeltydiga namnet Lirarna, lyckades i våras ta sig upp i stenhårda division ett. Framför mig såg jag en höst av ständig förnedring. Men icke. I vår första match, mot lag Brandstoden, i måndags stod jag till sist som segrare i den sista (tyvärr betydelselösa) matchen för dagen.
Det var min första matchseger i motionssquashen. På fyra år. Mina lagkamrater klappade om mig och hävdade att denna händelse var så stor att den hör hemma i dagens spalt.
Okej, då.