Med mötet på slottet i går mellan Göran Persson och kungen borde det sannerligen sättas punkt för den så kallade Bruneiaffären. Det var också Perssons inställning efter mötet. Statsministern har godtagit kungens förklaring. Han ser det som ett missförstånd, och han underströk att frågan inte får överdrivas.
Göran Persson framhöll att allt inte uppfattas på "rätt sätt" på den typ av informella pressträffar där kungen uttalade sig om öppenheten - och då närmare bestämt om sin värd sultanens tradition av att hålla öppna hus - i Brunei. Persson påminde om att han har egna erfarenheter av liknande situationer.
Det är snyggt - och mänskligt - hanterat. Göran Perssons uppträdande under de senaste dagarnas politiska kalabalik har över huvud taget stått i skarp och befriande kontrast till hur många andra ur den politiska eliten agerat. Han har visat omsorg, både om statschefens ställning och om hans person.
Att Persson refererar till egna, liknande erfarenheter är just ett uttryck för en inkännande hållning på ett personligt plan.
Situationen var delikat för statsministern inför och efter gårdagens möte. Ett möte mellan Göran Persson och kungen hade blivit helt nödvändigt, men det fick samtidigt inte heller framstå som att statsministern mästrade och tillrättavisade statschefen. Eller rättare sagt: Den tillrättavisning som det naturligtvis var fråga om måste göras på ett inte alltför uppenbart sätt. Det klarade Persson bra.
Det är betecknande att Göran Persson använde ordet "majestätet" i en intervju i veckan. Sådant språkbruk kan förvisso verka löjligt högtravande, men det visar på en medvetenhet om vikten av att värna respekten för statschefens ämbete.
Denna medvetenhet saknas däremot helt hos de politiker som utnyttjat situationen för egna, politiska publicitetssyften. Och attackerna mot kungen fortsatte även efter gårdagens möte på slottet. Nu gäller kritiken att kungen inte vill ställa upp på intervjuer för att prata om det som hänt. "Kungen kan inte gömma sig undan offentligheten", heter det i de spelat upphetsade utfallen.
Det är inte bara det att dessa riksdagsmän inte inser hur destruktivt det är att urholka respekten för statschefens ställning. De inser tydligen inte heller att deras angrepp på kungen bidrar till att ytterligare urholka vanligt folks respekt och förtroende för dem själva, den politiska eliten.
Upphetsningen bland politiker och hos en och annan bisarr statsvetare över kungens obetänksamhet saknar helt motsvarighet bland medborgarna i övrigt. Folk är inte förbannade på kungen, utan däremot allt mer förbaskade på de företrädare för ett politiskt etablissemang som ännu en gång manifesterar sitt främlingskap för folkliga värderingar och åsiktsmönster. Fortsatta angrepp på kungen, tal om att han inte skall få göra si och så, riskerar nu bara att piska upp mer politikerförakt. Varför ägnar sig inte politikerna åt verkliga problem, som till exempel arbetslösheten, kan folket med all rätt fråga sig.
Vårt politiska etablissemang gör klokt i att se upp. Om riksdag och regering isolerar sig från stämningarna i landet får vi till slut en utveckling av det slag som är så vanlig i vår internationella omgivning. Det pekas alltid på risken för populism, medan det stora problemet i svensk politik i många år i själva verket varit och är elitismen, att politiken fjärmar sig från medborgarnas horisont. Det är i detta perspektiv som den absurda Bruneiaffären, det vill säga politikernas uppblåsning av den, är potentiellt allvarlig.