Vi var många som varnade för följderna av ockupationen av Irak. Kriget förde det goda med sig att en av de värsta diktatorerna i regionen försvann från makten. Men vad skulle hända sedan? Skulle, som amerikanerna lovade, Irak bli en demokrati, ett ljust föredöme för hela Mellanöstern? Vi, liksom så många andra, tvivlade.
I dag rasar strider på flera ställen runt om i det ockuperade Irak. De senaste dagarna har ett trettiotal soldater ur den internationella ockupationsstyrkan dödats. De irakiska offren är många fler, kanske flera hundra.
I slutet av juni är det meningen att styret av landet skall överlåtas åt irakierna själva. Därefter skall de utländska trupperna börja dra sig ur. Det kommer inte att gå.
Allt talar för att amerikaner och andra kommer att få stanna kvar under en mycket lång tid, också efter att den formella makten övertagits av inhemska styresmän.
Det uppror som nu blossat upp bland extrema shiamuslimer bådar sällsynt illa. Hittills är det egentligen bara den sunnimuslimska minoriteten -- som alltid behärskat makten i Irak -- som ställt till problem för ockupationsmakterna.
Gårdagens amerikanska anfall mot de milismän som hade förskansat sig i en moské i staden Falluja var ett slag mot det sunnimuslimska, Saddamtrogna motståndet.
Det nya inslaget i spelet just nu är annars det uppror som leds av en shiamuslimsk predikant. Amerikanerna säger att de kommer att utplåna dennes milis, men de måste i själva verket gå försiktigt fram. Upproret måste förvisso krossas, dock utan att motåtgärderna provocerar fram ännu mer motstånd bland den shiamuslimska majoriteten.
Och så där kan man hålla på och räkna upp problemen för ockupationsmakterna i Irak. En sak är dock klar: det finns ingen snabb lösning i sikte.
Alla de som trodde och försäkrade att lugn, stabilitet och till och med demokrati någorlunda snabbt skulle kunna etableras sedan väl Saddam hade fallit, var mer än lovligt naiva. Något sådant kan endast den som vet mycket lite om Mellanösterns historia -- rent av om historia över huvud taget -- och som tror att demokrati är en skrivbordsprodukt inbilla sig.
Den sociala ingenjörskonsten, i alla dess olika varianter, var ett gissel under 1900-talet. Föreställningen att politiker -- samhällsingenjörerna -- kan styra utvecklingen enligt en på förhand uppgjord detaljplan, att de kan ratta samhällen och ekonomier rätt, ledde till många misslyckanden och i flera fall till förfärande förödelse. Sovjetiska femårsplaner, svenska miljonprogram var uttryck för samma anda. Det var inget fel på målen, jämlikhet, välfärd, modernisering och så vidare. Men när den sociala ingenjörskonsten alla goda föresatser till trots inte orsakade ren förödelse (som den gjorde i sina totalitära varianter) snedvred den utvecklingen och hämmade den ekonomiska dynamiken, som i de överbelastade västerländska socialstaterna.
George W Bushs projekt -- att göra Irak till en modelldemokrati för att därefter förvandla hela Mellanöstern i samma riktning -- är just överambitiös social ingenjörskonst i internationell skala. Det är som sagt inget fel alls i målsättningen. Men projektet lider av en överskattning av den egna förmågan och av en motsvarande underskattning av utmaningens proportioner, vilket också blir mer och mer tydligt.
Det är inte de få liberalerna, de genuina demokraterna, reformkrafterna som stärkts i Irak i krigets och ockupationens spår. I värsta fall väntar värre figurer än Saddam runt hörnet.