Naturligtvis finns det samhällsklasser, det måste även liberaler och borgerligt sinnade erkänna om de ska kunna föra en intellektuellt hederlig debatt. Men man kan inte diskutera klassamhällets betydelse om man låtsas att allt är en fråga om pengar, som en del röster på vänsterkanten tenderar att göra.
Pengar är viktiga, men ger inte hela förklaringen till klassamhället. Statistiken visar att personer i högre samhällsklasser är friskare och lever längre, medan de i lägre samhällsklasser dör tidigare och har mer ohälsosamma vanor. Ändå är det knappast någon som förväntar sig att en hypotetisk bibliotekarie lever osundare och dör tidigare än en hypotetisk golvläggare, trots att den senare tjänar mer.
Sociologen Pierre Bourdieu utvecklade klassbegreppet genom att ringa in vad förutom pengarna som avgör en människas klassposition. Bourdieu pekar ut fyra typer av kapital: Ekonomiskt kapital (pengarna), kulturellt kapital (kunskap och bildning), socialt kapital (släkt, vänner, "nätverk") samt symboliskt kapital (värde i ett visst sammanhang; Nikeskor och djupa hiphop-kunskaper ger status i en grupp medan en annan värderar Odd Molly-kläder och hembakat surdegsbröd högre). Det ekonomiska och kulturella kapitalet betyder mest, enligt Bourdieu.
Vår hypotetiska bibliotekarie kan alltså kompensera en låg lön med kulturellt och socialt kapital. Hon hänger med i informationsflödet och umgås i kretsar där det är självklart att ta hand om kropp och hälsa. Vår hypotetiska golvläggare har inte bara ett arbete som sliter ut kroppen, han kan ha ett lägre kulturellt och social kapital. Han tar inte del av hälsoinformation som bibliotekarien gör, och hans vänner knäcker hellre en bärs än tränar yoga.
En del borgerliga viftar även bort klassfrågor som den ojämlika hälsan med att det är en fråga om "personligt ansvar", att golvläggaren har samma möjligheter som bibliotekarien att leva sunt, om han bara vill. Men då bortser de från det sociala arvet.
När barn till högutbildade generellt får högre betyg och studerar på högre nivå än barn till lågutbildade så handlar det inte enbart eller ens övervägande om ärftlig studiebegåvning och fria val. Den som växer upp i ett hem med många böcker, där man läser och diskuterar och där det anses självklart med universitetsstudier, har ett annat bagage än den som växer upp utan böcker och diskussioner men med förväntningen att ta ett jobb och försörja sig själv så snart som möjligt.
Borgerliga som vägrar att se dessa strukturer och fundera över hur de bör bemötas har mycket litet att tillföra politiken. Det borgerliga svaret på samhällsproblem som barnfattigdom, skolsegregation och ojämlik hälsa ska inte vara vänsterns enögda "mer resurser!", men det kan inte heller sakna klassanalys. Om vi värdesätter individens frihet och sociala rörlighet måste vi se och analysera klassamhället.