USA:s president George W. Bush är för närvarande hårt pressad. Den amerikanska kongressen har visserligen gått med på att finansiera de truppförstärkningar som presidenten begärt men ställer i gengäld som villkor att han utformar en tidtabell för de amerikanska soldaternas tillbakadragande.
Beslutet att invadera Irak var inte särskilt genomtänkt från början och Bushadministrationen har hanterat ockupationen på ett, med förlov sagt, beklagligt sätt. Ändå finns det anledning att vara kritisk mot hur den demokratiska oppositionen i kongressen nu agerar. Att som kongressmajoriteten kräva ett slutdatum för när de, i dagsläget 130 000, amerikanska soldaterna ska vara hemma utan hänsyn till det politiska läget i Irak måste betraktas som ansvarslöst. USA har som ockupationsmakt de facto ett ansvar för stabiliteten i Irak.
Trycket på den demokratiska oppositionen att positionera sig emot presidentens Irakpolitik är för närvarande starkt i USA. Över 60 procent av amerikanarna ogillar Bush planer på att förstärka truppnärvaron i Mellanöstern. Varje dag skördas nästan 4 amerikanska soldaters liv i Irak och de spontana protestdemonstrationerna mot kriget tilltar i styrka. Demokraternas framgångar i förra höstens kongressval möjliggjordes i stor utsträckning tack vare det utbredda missnöjet med Irakockupationen.
President Bush ambition är att få bukt med våldet i Irak genom nya truppförstärkningar - en strategi som de flesta experter ställer sig skeptiska till. Men det finns en poäng. USA måste tillskansa sig en någorlunda stark förhandlingsposition för att kunna dra sig tillbaka. Slaget om Irak är förlorat men en ordnad reträtt är fortfarande möjlig. Skulle USA dra sig ur utan vidare väntar med all sannolikhet blodbad och fullt inbördeskrig.
Vad amerikanerna måste göra är att hitta en förhandlingslösning som bygger på en maktbalans mellan de olika grupperingarna i Irak. Det kräver med all sannolikhet en regional uppgörelse med medverkan från grannländerna: Saudiarabien, Syrien och Iran. Kruxet är att relationen mellan USA och Iran för närvarande är minst sagt frostiga med vapenskrammel och kärnvapenhot från bägge sidor.
Paradoxalt nog har USA:s politik i Mellanöstern kommit att stärka Irans ställning. Saddam Husseins regim i Irak och Talibanregimen i Afghanistan var bägge fientligt inställda till Iran. Men nu har landet fått ett inte obetydligt inflytande i sina närmsta grannländer. Inte minst Teherans starka band till shiitdominerade Irak borde ge amerikanarna en del att fundera över.
USA måste hitta ett sätt att väga upp de iranska stormaktsambitionerna utan att för den skull riskera ett regionalt storkrig. Det är svårt att se hur USA skulle kunna lämna Irak utan att först ha hittat en lösning på den iranska frågan. Här finns inga enkla svar men helt klart är att uppgiften inte underlättas av att den amerikanske presidenten bakbinds av sin egen kongress. Ibland är det nödvändigt att stå vid sitt kast även när det från början var feltänkt.
Citat: Slaget om Irak är förlorat men en ordnad reträtt är fortfarande möjlig