Svenska tyckare förfärades över att de etablerade partierna var beredda att "släppa in" populisterna i regeringen. Men i efterhand framstår den finska förhandlingsstrategin som smartare än den svenska "släpp inte in dem"-strategin.
För i går meddelade Sannfinländarnas Timo Soini att partiet väljer att gå i opposition. Några timmar senare kunde ledaren för Finlands största parti, konservativa Samlingspartiet, meddela att han bildar regering tillsammans med Socialdemokraterna och tre mindre partier.
EU:s stödpaket till Portugal fällde avgörandet. Timo Soini är så starkt emot att Finland ska hjälpa krisande EU-länder att eurokursen föll efter det finska valet. De finska Socialdemokraterna har varit tveksamma, men i onsdags kom de överens med Samlingspartiet om att stödja Portugalpaketet. Det avgjorde saken för Sannfinländarna, som inte "kan agera mot sin övertygelse vad gäller EU-stöden", enligt Soini.
Kommentarerna visar att beskedet har föregåtts av ett politiskt spel på hög nivå. Socialdemokraternas ledare säger besviket att det aldrig tidigare hänt i Finland att en stor valsegrare frivilligt har gått i opposition: "Soini verkar vilja undvika att ta ansvar".
Samtidigt säger chefen för den politiska redaktionen på Yle att det här var precis vad Samlingspartiet och Socialdemokraterna ville: "Att Sannfinländarna själva tvingas säga att Nej, det här går vi inte med i". Och jämför man med den svenska utfrysningstaktiken mot SD har den finländska strategin en klar fördel: Sannfinländarna kan inte spela på något martyrskap. De erbjöds en regeringsplats men tackade nej. Hade de tackat ja hade de tvingats till kompromisser och brutna vallöften. I båda fallen gör partiet sina väljare besvikna.
Timo Soini visar en förslagenhet och populistisk begåvning som är skrämmande. Under den finska valrörelsen intog han en tydlig vänsterpopulistisk position, han ville höja skatterna och bidragen och sade att Finland inte ska betala "Greklands nattklubbsräkning". I måndags skrev samme Timo Soini en artikel i Wall Street Journal mot EU:s stödpaket med klassiskt liberala argument. Han försvarar marknadsprincipen att företag och banker måste få gå omkull, att riktig återhämtning bara kan ske efter sådan förstörelse - ja, han låter ungefär som liberalen Johan Norberg!
Att Wall Street Journal har gjort en redaktionell kortning av texten har dessutom fått de allra fnoskigaste konspirationsbloggarna att hylla och mytologisera Timo Soini.
En populistledare som lockar 19 procent med nationalistisk vänsterpopulism, som talar "liberalska" med Wall Street Journals läsare, och som får bloggosfärens avarter på sin sida, kan bli mycket farlig. Det är tur att han inte är svensk, för en "släpp inte in dem"-strategi skulle knappast hjälpa mot Timo Soini.