I fredags skrev Corren på ledarplats att staten bör ta över landstingens ansvar för vården. Detta för att ekonomiskt effektivisera vården och säkerställa dess likvärdighet i hela landet. Samma behov av effektivisering och förbättrad likvärdighet finns inom de kommunala välfärdsverksamheterna – som blivit allt mer omfattande genom åren. Var och en av Sveriges 290 kommuner har ansvar för att barnomsorg, skola och äldreomsorg finns att tillgå för invånarna. Ydre har samma skyldigheter mot sina 3 600 invånare som Linköping har mot sina 150 000. Att förutsättningarna inte är desamma, säger sig dock självt.
Tanken med hopslagning av mindre och mellanstora kommuner är inte ny, men icke desto mindre aktuell. Senast tog fackförbundet Jusek upp frågan på Correns debattsida (30/12). Ordförande Sofia Larsen och vd Magnus Hedberg konstaterade att om svenska kommuner i framtiden ska klara av att leverera den välfärd och service som efterfrågas måste användningen av skattemedel vara effektiv – och för det krävs en kommunreform.
Gapet mellan de mindre landsbygdskommunerna och de med större städer ökar gällande såväl ekonomi och befolkning. Med detta följer att likvärdigheten gällande kvalitet och tillgänglighet inom service och välfärd minskar. Larsen och Hedberg pekar på att svårigheten för mindre kommuner att rekrytera kompetenta personer som kan ansvara för ledning och kontroll. Sett till hela Sverige har 25 procent av befolkningen mellan 25 och 64 år minst tre års eftergymnasial utbildning. I östgötska Boxholm och Valdemarsvik ligger siffran på 11 procent.
Småkommunernas dåliga ekonomier avspeglas även i lönekuverten. Enligt Jusek får högre chefer inom den kommunala sektorn bara 78 procent av den lön som chefer inom det privata tjänar, och det försvårar rörligheten mellan sektorerna. Problemet har därmed också ett jämställdhetsperspektiv då fler kvinnor arbetar inom kommunal verksamhet, och alltså är sämre betalda än sina manliga, oftare privatanställda, kollegor. Större kommuner skulle leda till effektivisering av resurser som kan frigöra medel att till exempel höja löner med. Kommunerna skulle bli attraktivare både att arbeta och att bo i.
Regeringens passivitet i väntan på att beslut om kommunsammanslagningar ska komma underifrån förmodligen är utsiktslös. Saken riskerar att stoppas av nostalgiska kommunpolitiker som minns fornstora dagar eller av ren prestige inte vill gå samman med en större kommun eller några andra mindre. Därför har företrädarna för Jusek helt rätt när de menar att det är ”hög tid för regeringen att ta initiativ till en genomgripande kommunreform”. De som kommer att vinna på en sådan i långa loppet är främst befolkningen i glesbygden. En kommuns viktigaste uppgift är nämligen inte dess namn eller geografiska område. Det är funktionaliteten för medborgarna, tillika finansiärerna, som betyder något. Det får vi aldrig glömma.