En ny indelning av Sverige före-står. Den statliga Ansvarskommittén utreder en omfattande omorganisering av landet. Ännu finns inget färdigt förslag, och ingenting kommer heller att presenteras före valet. Det är först i februari 2007 som Ansvarskommittén lägger fram den nya skissen på Sverige.
Tidsplaneringen är knappast slumpmässig. Frågan har en stark politisk laddning, och regeringen är inte intresserad av att få en statsrättslig debatt inför valet. För även om "statsrätt" låter allt annat än spännande, handlar det om det allra mest centrala -- om var makten skall ligga. Om detta löper åsiktsskillnaderna inte så mycket mellan partierna -- med undantag för centern som vill göra om Sverige till en förbundsstat -- som inom dessa. Det finns ett visst tryck från politiker oavsett partifärg på lokal och regional nivå för breddade, regionala maktbaser.
Bland vanliga medborgare sätter däremot frågorna inte precis några starkare känslor i dallring -- utom när det handlar om geografin. I veckan har ett förslag som en konsultfirma levererat till Ansvarskommittén väckt uppståndelse på vissa håll. Konsulterna tänker sig ett Sverige där de nuvarande 21 länen försvunnit och ersatts av nio regioner. Stockholm, Västmanland, Södermanland, Uppsala och Gotland slås ihop till en region. Halland styckas i stället upp mellan nuvarande Västra Götaland, Skåne och Småland, något som lett till upprörda, halländska reaktioner.
Östergötland däremot får vara en region för sig själv. Östergötland är det enda län som lämnas intakt. Skall vi dock jubla över detta (om det blir verklighet)?
Det är olyckligt om diskussionen av Sveriges administrativa indelning fastnar i geografin. Det är inte gränsdragningen som är det intressanta, utan maktinnehållet. Maktens placering är det avgörande.
Hur Sverige skall indelas beror på hur man anser att behoven bäst tillfredsställs. Ansvarskommittén har bett Socialstyrelsen komma med ett förslag utifrån vårdens behov. Då är det troligt att regiongränserna får dras helt annorlunda.
Det i sin tur illustrerar ett grundproblem med regiontanken. Så länge Sverige är ett land är den centrala politiska uppgiften att se till att medborgarnas och samhällets behov tillfredsställs oavsett hur lokala och regionala gränser dras. Makten och ansvaret för detta, för att villkoren är lika i landet, kan definitionsmässigt bara ligga hos riksdag och regering.
Innan vi diskuterar gränsdragningar, måste alltså den statsrättligt grundläggande frågan besvaras: vill vi att Sverige även i fortsättningen skall vara en enhetsstat -- låt vara med som i dag långtgående kommunalt självstyre -- eller skall i stället denna stat förvandlas till ett regionförbund? Lärdomen av kommunaliseringen av skolan är att makten måste återcentraliseras. Vårdbehoven talar likaså för en centralisering. Och se på Östsams misslyckande: fem av tretton kommuner säger nej till att bidra till länets kultur. Om hela Sverige gjordes om till ett "regionförbund" skulle regionerna precis som östgötakommunerna i dag gör i många fall undandra sig ansvaret för det gemensamma bästa.