Ledare: Fel argument för riktiga jobbavdrag

När Mona Sahlin förra helgen ägnade nästan hela sitt sommartal åt jämställdhet hoppades Corren att Fredrik Reinfeldt skulle ge henne svar på tal. I lördags var det dags för statsministerns sommartal, och på sätt och vis svarade han.

Reinfeldt berättade att offentliganställda lågbetalda kvinnor brukar säga till honom att grundproblemet med Sverige är att man inte kan leva på sin lön här. De vill ha högre lön, men Moderatledaren poängterade att sänkt skatt också ger mer pengar i plånboken.

Om Moderaterna får igenom fjärde steget i jobbskatteavdraget har ett vårdbiträde fått en hel månadslön mer per år att röra sig med, jublade Reinfeldt.

Och ett fjärde jobbavdrag var kärnan i sommartalet. Allianspartierna har precis inlett budgetförhandlingar. På grund av den ekonomiska krisen är utrymmet för reformer minimalt, och eftersom det är en valbudget lär diskussionerna bli tuffa. Moderaternas fjärde jobbavdrag ska ställas emot de andra allianspartiernas önskemål om mer pengar till kommuner och landsting, sänkt skatt för pensionärer, sänkta arbetsgivaravgifter samt utbildningssatsningar.

Det är lätt att argumentera för vart och ett av dessa budgetönskemål, men Fredrik Reinfeldt valde fel argument när han talade för jobbavdrag. Han upprepade att jobbavdrag får fler i arbete, eftersom det lönar sig bättre att jobba. Det var helt rätt i valrörelsen 2006, när många var arbetslösa trots högkonjunktur. Samma argument kan i stället uppfattas som hånfullt nu, när krisen på kort tid har svept bort 300 000 jobb från Sverige.

Fredrik Reinfeldt borde i stället ha tryckt på det han bara berörde flyktigt: Att jobbavdragen ger vanligt folk större makt att styra sina egna liv.

Flera kommentarer kritiserade Reinfeldts sommartal för att lida brist på visioner, jobbavdrag leder bara till axelryckningar och "been there, done that".

Men det är just visionslösheten som är vitsen med jobbavdragen. Visionerna ska inte finnas hos statsministern utan hos individerna, som får möjlighet att uppfylla sina drömmar när de får bestämma över en större del av pengarna de sliter ihop. Det är en tydlig skillnad mot Mona Sahlin, som serverar folket sina visioner och förväntar sig att de snällt ska dra in pengarna för att uppfylla dem. Den skillnaden mellan de rödgröna och alliansen borde Fredrik Reinfeldt förklara bättre.

Socialdemokraternas kritik efter Reinfeldts sommartal var att det är ansvarslöst att sänka skatter när statsfinanserna går med underskott - S kallar det för att sänka skatter med lånade pengar.

Resonerar man så ska man vara konsekvent: Alla satsningar som görs medan det fortfarande är underskott i statsfinanserna sker med lånade pengar. När S så småningom presenterar sin skuggbudget bör den alltså vara "kliniskt ren" från nya utgifter, eftersom det är ansvarslöst att låna pengar till politiska reformer.

Om S inte planerar för en sådan skuggbudget - och det gör de sannolikt inte - bör de inte anklaga andra för ansvarslöshet.