Kulturpolitiska diskussioner blir ofta luddiga, flummiga och präglade av mycket god vilja men få konkreta förslag.
I s-motionen En kulturpolitik för framtiden ges en förklaring till varför. Socialdemokraterna skriver klokt och insiktsfullt om dilemmat att politiken ska stödja konsten utan att påverka dess innehåll: "Detta gör att kulturpolitiken är och ur ett perspektiv faktiskt bör vara svårare att styra än många andra politikområden".
Tyvärr verkar denna insikt vara försvunnen när s nu håller rådslag om kulturpolitiken. I rådslagsmaterialet, som också heter En kulturpolitik för framtiden, står det ingenting om att politiker ska passa sig för att försöka styra kulturen.
Mycket av innehållet är sådant som alla sju riksdagspartierna står bakom: Att kulturen ska finnas till för alla i hela landet, att konsten har ett egenvärde och att det är särskilt viktigt att barn får ta del av och själva utöva kultur.
Men i synen på arbetsmarknad och villkor för de kulturellt yrkesverksamma finns en skillnad mellan blocken. För vissa proffskulturutövare som tidigare har använt a-kassan som försörjning under repetitionsperioder har regeringens förändringar blivit särskilt kännbara. Det borgerliga budskapet att a-kassan bara ska vara en omställningsförsäkring - och att detta gäller även kultursektorn - har skapat ett missnöje som s spelar på. S lovar dock inte fri a-kassa till alla kulturarbetare, utan nöjer sig med att "det är samhällets ansvar att konstnärer kan leva på sitt yrke".
Många vill arbeta med kultur och de konstnärliga högskolorna utbildar till exempel omkring 35 skådespelare och 70 bildkonstnärer varje år. Utöver detta finns många privata utbildningsalternativ. Knappt någon svensk politiker anser att alla dessa kulturutbildade ska klara sig själva på en fri marknad - men hur kulturarbetsmarknaden ska stödjas och vilka som ska få stödet är en olöst fråga.
Det underliga är att s bara ägnar flyktigt intresse åt de delar av kultursektorn som inte klarar sig utan stöd - i stället vill man slå klorna i en bransch som hittills klarat sig alldeles utmärkt på marknadens villkor: Dataspelsföretagen.
Att s vill ägna politisk omsorg om en bransch som går strålande helt utan politisk inblandning är smått patetiskt. Det påminner om när flera svenska popgrupper toppade listor i USA och England och Leif Pagrotsky yrvaket ville sälja in Sverige som popexportland. S vill helt enkelt sola sig i glansen av framgångsrika kreatörer genom att i efterhand - när framgången redan är ett faktum - inlemma dem i sin politiska retorik.
Tillsammans med gammal uttjatad skrämselpropaganda om "kommersialisering", "marknad" och riskerna med sponsring gör detta att s rådslag riskerar att bli en trist och förutsägbar historia. Det är synd att partiet inte i stället tar fasta på dilemmat att stödja utan att styra. Sverige skulle må bra av en politik som öppnar för friare, vildare konst, utan krav på sig att komma med politiskt korrekta budskap.